Sida:Fredmans Epistlar.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
108


En ängla hy, en leende mund,
Et blottadt bröst af våda,
Ach! himmel, ach! hvar tima och stund
Nytt paradis bebåda;
Men af all naturens pragt,
Hjertat til vällust och plåga,
Röjde mest sin ljufva magt
Två ögons vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes alt,
Och blunda hon med öga,
Rördes blodet varmt och kallt.
Med suckar til det höga.
 Maken tunga
 Til at sjunga,
Och en röst så skär och klar,
 Och så böjlig,
 Fins omöjlig;
 Det sad’ Krögar-far.

* * *

Nej aldrig såg man Krögarn så fatt,
Så kär, en peine, och nyter;
Kring Ullas ben på stoln där hon satt,
Han strumpebandet knyter;
Drog på skon, och af och an
Smorde med borsten på lädret;
När hon jäspa, jäspa han
Med näsan högt i vädret.

Hen-