Aldrig en Iris på dessa bleka fält, Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
För at Turturdufvans qval fördela, Som i ro :||:
Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.
* * *
Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn! Svarta Kors och Grafvar
Fördunkla Templets topp i skyn;
Än på en Planka än på en Marmorsten Kringlor, Hjul och Glafvar
Bepryda våra fäders ben;
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
At de gula löfven kring sig kasta; Minsta blad :||:
Döljer i sitt skygd en hvilostad.