Såg du de två i dagens ljus,
du tänkte dig i Frejas hus,
der månget litet brudpar svingar
med gula hår och rosenvingar.
Men såg du dem i månens sken
kringdansa under lummig gren
du tänkte: under lundens kransar
Elfkungen med sin drottning dansar.
Det var så gladt, det var så kärt,
när han sin första runa lärt.
En kung var ej som han i ära,
den runan fick han Ingborg lära.
Hur glädtigt sam han i sin slup
med henne över mörkblå djup!
Hur hjertligt, när han seglen vänder,
hon klappar i små hvita händer!
Det fanns ej fågelbo så högt,
som han för henne ej besökt.
Sjelf örnen, som i molnen gungar,
blef plundrad båd' på ägg och ungar.
Det fanns ej bäck, hur strid han var,
hvaröver han ej Ingborg bar.
Det är så skönt, när forsen larmar,
att tryckas af små vita armar.
