234
oss äfwen hafwa anledning, at tro, det wår Upfostran, i mörker och okunnoghet, härrörer af samma orsak. Men war Nöden hennes Läro-mästarinna, at wäfwa Bokstäfwer, så är hon ock nu wår, då wi med klämda hjertan och tårefulla ögon uti en oskyldig enfaldighet, drista oss denna Frihets-tiden, at blanda wårt klago-rop med det Almännas.
Ifrån längre intil närwarande tider, hafwa wåra Kläd-Ordningar förorsakat Riksens Ständer många brydsamma öfwerläggningar, och tör hända emot deras wilja ofta borttagit tiden för angelägnare ärender. Den ringa Frukt, som desse Lagar werkat på wåra sjelfswåldiga sinnen, tör ock hädanefter förorsaka ledsnad i dylika mål hos Lagstiftarena. Men huru woro wi lycklige, om den tiden i dess ställe anwändes, at tänka på wårt werkeliga bästa. Den ringaste Undersåte får ådagalägga sina Beswär; böra då wi allena påläggas tystnad, då wåra oförätter ej gå ut på mindre, än wårdslösande af den halfwa delen utaf Människo-slägtet, ända til at blottställa wåra lif, ära och gods, för de swåraste öden? Det låter hårdt, och hwem wil til et slikt utförande emot oss göra sig skyldig? Men saken blir på följande sätt bewislig:
Wi stackare weta ej stort, men det erfara wi, at det naturliga lifwet ej bibehålles utan födo och kläder; wåra Föräldrar och Förmän förlora til-
