sin sköna färgor, pråla och förswinna; utan wi skola bära dem en rik skörd, af förnuftig Hushåldning, smaklig föda, wäl upfödde och artade Barn, enig och ljuflig sammanlefnad, samt et troget och ädelt bistånd i nöd och lust, och omsider, medelst inbördes upmuntran, göra dem följe uti en säll Ewighet.
På detta sättet utbedja wi oss wård om wår Ära, och medel emot dess förklenande; wi skole sedermera med glädje öfwerlämna wår smak för bjäfs och granlåt til behag-sjuka Sprätthökar, hwilka äfwen sjelfwe omsider torde flatna för sig, när de få se, huru ämnet för deras dårskap förbytes i Dygd och stadga.
Wårt wälfångna Gods står ej heller i mindre fara, Penningar och Ägodelar hafwa wi intet; ty de få, som det äga, finna ingen orsak, at instämma med oss i denna Böneskrift. De föras ännu på Lyckans wingar, deras fel äro skylde, och deras Dygder äga en dubbel glants. Men wår fattiga förmåga består uti de små behagligheter, som den medlidande Naturen förunnat oss, lika som til Talemän för wår lycka. Det är wår enda Lott, hwarföre få wi ej äga den i fred för Röfware? Kan någon denna tiden wara olyckligare, än en wacker Flicka? Ögon, nät och snaror äro stälde för henne på alla sidor, och i sin ungdom må hon billigt liknas wid en uti en Örtegård nyss utsprucken Blomma; hwilken Åskå-
