Sida:Fruentimmers-Tidningar 1772 29–32.pdf/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
227

läna henne Wapen emot mig sjelf; hon skal taga Selicourt til Man. - - - Hwad hon är lycklig! Hon äger sjelf sit hjerta, och hon kan gifwa det tillika med sin Egendom åt en Person - -. Ack! hwarföre är min Menneville icke äfwen så älskwärd?

Oaktadt oroligheten af en ny och tiltagande Kärlek, hade Marquisinnan så mycket wälde öfwer sig, at hon mycket sällan omgicks med Selicourt, i det stället at Friherrinnan ej försummade något enda tilfälle, som kunde skaffa henne hans närwarelse; hon undwek äfwen sorgfälligt, at ej tala något om honom. Fru Darmilli förekom henne en dag mycket tankfull, och liksom sysselsatt, at grunda på något wigtigt förslag: hennes Wän frågade henne om ordsaken til utseendet af så djupa öfwerläggningar. Efter några ögnablicks tystnad wände hon sig til Fru Menneville, såg på henne med en slags nyfikenhet, och sade: - - Ni är min Wän! - - Kan Ni twifla därpå? - - - Jag wil i anledning däraf rådfråga Eder uti et af de granlagnaste ämnen, som någonsin kan angå min Person. Wid denna början, angripes Marquisinnan af en slags rysning. Friherrinnan fortfor: Ni har sedt Riddaren Selicourt; utan twifwel måtte han synas Eder älskwärd? Det är ej möjeligt at hafwa andra ögon, och jag inbillar mig, at han har lika rättighet til högaktning, som til ömhet? - - Ni swarar mig intet. - - Marquisinnan blef helt be-

stört;