228
bestört; hennes häpenhet tiltog med hennes rodnad: jag gör Selicourt, sade hon, den rätt honom tilkommer. Jag tror, at hans hjerta swarar emot hans utwärtes anseende. Det kommer mig något i tankan, sade Fru Darmilli widare, hwartil Ni torde kunna lämna Edert bifall: min bästa Marquisinna, hjertat kan ej wara utan at älska, och det är förträffeligt, at kunna förena denna böjelsen med sin heder. Det dygdigaste Fruntimmer är ofta alramäst ömhjertadt. En Man, som behagar, äger wida företräde för en Älskare; man rodnar ej för sina nöjen med den förra, utan twärtom liksom högmodas öfwer denna Kärleken; i öfrigt fördubblar altid den Personen, som wi kunna högakta, ljufligheten af den känsla, som förenar oss med honom. Med sådana fördelar skulle jag hafwa lust, at nu taga på mig de Band, hwilka jag hittils ansedt såsom odrägeliga Bojor; dessa Banden förekomma mig nu långt dyrbarare, än sjelfwa Friheten. Säg, huru jag skal göra? Efter egen smak skulle jag utan långt betänkande gifwa Selicourt min hand. Tala! Edert swar skal fälla utslag i saken. Hwilket åske-slag för Fru Menneville! Hwilket swårt kämpande begynnes ny icke för henne! Alt hittils hade hon kunnat wara utan wisshet; et herta, som är öpet för Kärleken, wil ofta misstaga sig om sanningen; nu får hon ej längre twifla, at Selicourt är älskad af Fru Darmilli: och hwem är wäl hennes
