Sida:Fruentimmers-Tidningar 1772 29–32.pdf/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
229

Medtäflerska? hennes Wän. Hon är rädd, at någon förstälning hos henne skal framlysa; hon wågar ej wisa sin Själ för Friherrinnans ögon; men hwad kan hon under alt detta hoppas af en Kärlek, som hon i dess första början är skyldig at qwäfwa? Hon äger sjelf, hwarken sin hand eller sitt hjerta; hon är gift; med et ord: hon kan ej få höra Selicourt til. Men, tänkte hon därwid, om ändå ingen annan finge äga honom! Om hon icke en gång sjelf af honom wore älskad, allena han tillika wore känslolös för alla andra Fruntimmer! Men hwart ut hon wände sig, såg hon ingen ting annat, än det, som gjorde henne modfäld och försagd; hon wil öfwerwäldiga dessa rörelser, som äro så plågsamma; men hennes krafter förslå ej mot deras wåldsamhet. Hwad felar Eder? ropar Fru Darmilli; Ni blifwer så blek? Fru Mennewille swimmar bort; man förer henne hem til sig, och hon öpnar ögonen endast at fästa dem på et Bref af en okänd hand. Innehållet däraf war detta:

„Min Fru, jag börjar med at bedja Eder läsa detta Brefwet til slut, och ej kasta det ifrån Eder wid de första uttryck, som däri äro olycklige nog, at misshaga Eder.

Jag älskar Eder, min Fru - - Min Nådigaste, lät mig få säga Eder det; ja, min Fru, den Kärlek, som Ni hos mig uptändt, kan ej uttalas. Aldrig har någon böjelse warit lika

med