obetydlig och fattig yngling, lemnade jag Finland och anlände till Sverige, med en verkningskrets, stor blott i mina drömmar, med ett hem, rikt endast i min själs luftslott, och med en kärlek, som blott egde ett föremål för sin eld i mina fantasiers ideal. Huru annorlunda nu. Europa är i närvarande stund endast en teater för mina beräkningar. Mina luftslott äro förvandlade till furstliga palats, och min kärlek utsträcker sina djerfva armar till hjertan, som klappa under den konungsliga purpurn. Hvilken fantastisk saga! Och icke dess mindre hvilar en dödsdom öfver mitt hufvud.
Han stannade här.
— Men öfver hvilkens hufvud, tillade han likväl efter ett ögonblick, hvilar icke en dödsdom? Öfver allas. Vi äro födda med en dödsdom öfver oss.
Åter fortsatte han sin promenad.
— O, fädernesland! tog han efter en stund ånyo till ordet, huru längtar jag icke efter att åter få kyssa din jord. Med fosterlandskärlekens och snillets starka och djerfva hand ville Gustaf III åt dig grundlägga en ärorik framtid ibland de europeiska nationerna. Redan voro materialierna samlade, planerna voro färdiga, ännu ett år till, och han skulle hafva sagt till verlden: hvad Carl XII:s svärd förlorade, har mitt återtagit. Men förräderiet ville det ej. Gustaf föll, och Sveriges sol gick ned med honom. Blygd öfver all blygd! Bland tre millioner svenakar är jag den ende, som är trogen hans minne.
Hans steg hade under de senaste orden blifvit allt kortare och långsammare, men snart uttog han dem åter raskt och lifligt såsom förut.
— Men att vara trogen hans minne, är att vara trogen idéernas och de stora företagens majestät, och detta majestät lefver evigt. Jag skall också icke svika det. Att återgifva Sverige åt hans idéer, att genom dessa idéer återvinna den förlorade rangen af en bland nordens största monarkier, att låta sonen fullända hvad fadren tänkte, att kämpa — och en gång, då segern är vunnen, kunna vid min hädangångne, snillrike konungs graf säga till mitt fädernesland: du har ingen lefvande att tacka för detta verk, utan en hädangången; ehuru hjelten är död, är dock lagern frisk, se hit! Det är för hans ära jag lefver, icke för min. Hvilken ära dock att värdigt uppbära den purpurmantel, hvari en stor idé lefver och verkar! Snart skall min odödlige hjeltes son besöka detta land. I hans följe skola äfven mina fiender komma, hertigen och Reuterholm. Underbara ödets magt! Skall det blifva här — vid det ryska hofvet — som mina fiender skola krossas — Gustafs ande besegra förräderiet inom sitt eget land — Sverige uttaga det första steget på en ny framtids stora bana och — och Catharina — Catharina besegras inom sitt eget — tyst …
Fattad af sina tankar, eldad af sin själs medfödda liflighet, hade han tänkt högt. Han bleknade dock för sin egen djerfhet, då han i denna stund hörde ljudet af ett knarrande fönster, som öppnades helt nära honom.
