98
Snart återfick han dock sitt vanliga glädtiga utseende, då han upptäckte i fönstret kammarfröken Protasows vänliga ansigte.
— Förrädare! tillropade hon honom halfhögt, skalkaktigt hotande med handen. Hvem stämplar ni nu emot!
— Förräderska! svarade han henne med samma åtbörd. Har ni ej förrådt mig en hel qvart, som jag förgäfves postat utanför edra fönster. Otrogna! Huru många suckar hafva ej under denna tid stigit förgäfves upp ur mitt bröst! Ni plundrar mitt hjerta, utan att ens njuta af rofvet. Otacksamma! Förgäfves har jag längtat och brunnit här. Betänk, huru mycket af min själs renaste eld utan allt ändamål gått förlorad. Jag ställer er till ansvar derför och gör ert hjerta till domare oss emellan.
— Jag är redan dömd.
— Huru? Redan? Låt mig höra er dom.
— Jag är dömd att gifva er i skade-ersättning — låt mig se — pro primo …
Protasow förde med en behaglig rörelse handen till sina läppar och gaf honom en slängkyss.
— Och pro secundo? inföll Armfelt.
Med ökad skalkaktighet utsträckte hon sina armar i fönstret emot honom, liksom till ett famntag.
— Och pro tertio? fortfor Armfelt.
— Det skall jag säga er en annan gång.
— En annan gång är en skälm.
— Jag har märkt att ni är en skälm alla gånger.
— Tyst — för all del tyst.
— Det bör jag hellre säga er, än ni mig.
— Jag svär …
— Gör er intet besvär dermed. Men nu måste jag lemna er igen.
— Redan? Men huru var det? Ni hade lofvat mig något. Jag tror att jag glömt bort hvad det var.
— Ni är en farlig karl, men jag tycker rätt mycket om er och förlåter er.
— Ni har fångat mig, och ehuru ingen kan högre älska sin frihet än jag, har ni lärt mig att ännu högre älska min fångenskap. Hvem är då farligare, ni eller jag? Men nu erinrar jag mig, hvad ni lofvat mig. Kommer Subow till galleriet?
— Ja.
— Och Orlow?
— Ja.
— Och Markow?
— Ja.
— Min gud, efter ni är så frikostig på medgifvanden, får jag göra er några frågor till?
— Ja, ja!
— Får jag träffa er i afton?
