— Aha, min herre. Ni vill begagna den fördevind, som ni tror blåsa i edra segel, och styra …
— Får jag?
— Nej.
— Jag bönfaller.
— Nej.
— Jag tigger.
— Nej.
— Ni är grym.
— Nej, nej!
— Barmhertighet med en stackare.
— Nej.
— Om ni föresatt er att icke låta ett ja komma öfver edra läppar, så gif mig ett tecken.
Protasow skrattade och slog igen fönstret samt försvann derur.
Det var också hög tid, ty i detta ögonblick stod Döring vid
Armfelts sida.
— Det var bra att du kom, Döring, yttrade Armfelt. Har någon löpare från slottet besökt dig?
Armfelt tog Döring, som om denne icke skulle hafva sett det enskilda möte, som han haft med fröken Protasow, och i sjelfva verket hade Döring, som framkom från sidan om flygelbyggnaden, ej märkt mera, än att ett fönster stängdes, och att ett fruntimmer aflägsnade sig. Döring kunde deraf icke ens draga den slutsats, att något samtal dem emellan egt rum. För öfrigt kände han ganska väl Armfelts svaga sidor, och det skulle icke hafva fallit honom in att förundra sig öfver om ett sådant äfven egt rum. Döring hade lärt sig att ej blanda sig i något, hvartill hans heder eller hans hjerta icke bestämdt uppmanade honom.
— Du har ju blifvit befald till slottet?
— Löparen framförde en sådan befallning.
— Det är godt och bra, Döring. Vi skola följas åt. Kejsarinnan har sett dig med välbehag. De depescher, du öfverförde, skänkte henne ett stort nöje. Emellertid vet jag att du är en man, som kan bära en liten framgång utan att svindla, emedan omständigheterna pröfvat dig med motgångar och vant dig icke vid lyckans smekningar utan vid många smärtsamma, svikna förhoppningar. Om kejsarinnans bevägenhet nu också är ett litet solsken för en ung man, kan luften lätt förändras och motgång eller sorg fördystra nästa dag. Den vackraste tafla får ej blott hafva dagrar, skuggorna äro också nödvändiga. Hvilken plats som helst kan blifva en kyrkogård, och ett kors resa sig, der nyss rosen blomstrade. Lifvets krans sammanhålles af dödens tråd.
