100
Armfelt hänfördes alltid af sina egna tankar, då han fritt fick öfverlemna sig åt dem, och ju mer han nu talade, desto allvarsammare blef han. Döring kände honom dock allt för väl, för att ej inse att frågan nu gälde något af mer än vanlig smärtsam beskaffenhet.
— Då vi senast skildes ât, begaf du dig till Stockholm, och jag till Petersburg. Ingendera af oss har varit utan sysselsättning. Men ehuru jag ej gerna fördjupar mig i onödiga bekymmer, har jag erhållit en underrättelse, som upprört mig och äfven skall uppröra dig.
— Utan alla omständigheter, herr baron, säg mig hvad ni har på hjertat.
Ehuru det var fullkomligt utredt att Döring var Armfelts son, benämde han dock honom aldrig fader, emedan det fans något deri, som komprometterade dem båda två. De älskade hvarandra derför icke mindre, men deras enskilda ställning förblef en hemlighet emellan dem, hvaraf båda trodde sig hafva fördelar.
— Det ligger i din natur, Döring, fortfor Armfelt, att af hela din själ älska dem, till hvilka ditt hjerta en gång blifvit draget. Jag vill säga dig, att jag nyligen haft underrättelser ifrån din mor.
— Från Italien?
— Från Neapel. Hon är … är …
— Hon är död, afbröt honom Döring.
— Ja, min vän, hon är död.
Armfelt kände sjelf det djupa intryck, hans underrättelse framkallade, och aflägsnade sig stillatigande för ett ögonblick. Sorgen fordrar aktning; smärtan fordrar ensamhet. Tåren i ögat har ej fritt lopp, om ett annat öga blickar på den. Tåren är hjertats egen heliga tillhörighet, liksom bönen och sucken. Den sanna sorgen vill endast bikta sig för gud, icke för menniskor. I glädjen tillhöra vi alla, i våra lidanden endast oss sjelfva.
Armfelt hade likväl icke vandrat länge för sig sjelf, innan Döring åter närmade sig honom.
— Jag har andats ut, herr baron, sade han; begifva vi oss upp till slottet?
Armfelt tryckte hans hand med ett deltagande, hvars upprigtighet gjorde Dörings hjerta godt.
— Låtom oss tala ännu ett par ord, yttrade Armfelt. Den underrättelse, som jag bekommit från Neapel, är mycket ofullständig; men din mor, furstinnan Raszanowsky, tycktes ej hafva glömt dig i sin dödsstund. I Polen efterlemnar hon furstlig rikedom och furstlig rang. Vore du son af ett lagligt äktenskap, Döring, så vore du äfven hennes ende laglige arfvinge. Vi böra dock ej misströsta. Polen ligger nu i kejsarinnans händer, och du har i dag förvärfvat hennes bevågenhet. Vi skola framdeles tala vidare härom. Försumma emellertid intet, som kan befrämja den fördelaktiga tanke, hvilken kejsarinnan nu hyser om dig.
Med lyssnande ifver följde Döring hvarje ord, som Armfelt yttrade.
