Ehuru motgångar, smärtsamma för hvarje ungt och rent sinne, sköflat många af hans tidigaste illusioner, glödde dock i djupet af hans brost, såsom en instängd eld, äregiriga och uppåtsträfvande syften.
— Furstlig rang? upprepade han, då Armfelt tystnade.
Han tänkte icke först på rikedom, utan på rang. Han hade också skäl dertill; ty hvarifrån, om icke ifrån den olyckan, att vara född utom äktenskap, hade väl alla de ödets slag kommit, som tillintetgjort hans skönaste och härligaste förhoppningar.
Men med den manliga kraftens förmåga att i tid qväfva alla öfverilade och ett ungt sinne lätt förvillande retelser, lade han handen på sitt hjerta, för att befalla det till tystnad och lugn.
Det blef också lugnt derinne.
— Jag skall följa edra råd, herr baron, men aldrig vänta för mycket af lifvet, utan erinra mig att min tillvaro i sjelfva verket endast är ett monument på en graf, hvarunder ett brustet modershjerta hvilar. Resignerad har jag tagit mitt parti. Hoppet är för de lyckliga, minnet för de olyckliga. Min sällhet ligger bakom mig. Hvad framtiden än må bära i sitt sköte, skall jag lugnt möta den.
— Jag förstår din melankoli, Döring, svarade Armfelt, men jag gillar den ej. Du vet att jag känner ditt hjertas sorg; men du måste som en man bryta med den, och lifvet skall ännu hafva leende lunder för dig. Hjertat är mägtigt af mer än en känsla, blott det får andas fritt och naturligt. Huru ofta har ej döden sköflat en mans kärlek, och likväl har en ny kärlek blomstrat upp bland ruinerna. Ödets och motgångens hårda slag är förgängelsen i en annan gestalt. Den känsla, som evigt lider vid en förlust, blir en Niobe med ett snart stelnadt hjerta. Ur isen växa inga rosor. En enda dyrbar hågkomst bör ej sköfla mannens lif. Lifvet är mera värdt än en enda olycka. Louise Posse tjusade dig med en ovanlig skönhets hela älskvärda magt. Men omständigheterna hafva brutit sin staf öfver edra hufvuden, och hvarför hängifva sig åt en fantasi som ej kan förverkligas. Det är att slösa bort själens skönaste krafter bland luftslott, utan all verklighet. Trohet är en dygd, då den ännu kan göra oss och andra lyckliga; men deremot är trohet en svaghet, då den endast gör alla olyckliga. Träffade du Louise, under det du var i Stockholm?
— En enda gång.
— Jag vädjar tryggt till hennes egna ord. Hvad sade hon dig?
— Ni vet, herr baron, att hennes far är död.
— Jag har hört det.
— Hon berättade mig att grefven aflidit i en febersjukdom, hvarunder han lär yttrat hvarjehanda, som vittnat om en uppskakad sinnesstämning, utan att hon likväl rigtigt förstått honom. Äfven mitt namn skulle derunder ofta förekommit, och Louise, ledd af barnslig och öm tillgifvenhet, trodde sig lugna honom med en försäkran — att aldrig tillhöra mig.
— Det är då afgjordt, Döring; den döde har tagit hennes löfte
