102
med sig i grafven — och du känner allt för väl att det skall slå fasta rötter i hennes religiösa begrepp. Hon är oåterkalleligt förlorad för dig.
— Hon sade mig det. Huru rörande var hon icke i sin lugna smärta, huru beundransvärd i sin milda sorg!
— Bladet är emellertid vändt, Döring, och det är icke du, utan hon, som vändt det. Förbittra icke längre ditt lif med en sorg, som endast allt mer och mer skall fördystra dig. Se dig om! Ehuru solen går ned på ett ställe, så uppgår den på ett annat. Ingen smärta har ännu förtärt oss, så vida vi ej sjelfva utan allt motstånd öfverlemnat oss i dess händer. Vi hafva fått vår styrka för att bekämpa våra bekymmer, icke för att underkasta oss dem. Sorgen krossar ingen, det är vår svaghet, som krossar oss. Fogeln har sina vingar, för att ej behöfva lefva och dö på en enda qvist; menniskan har fått helsa och mod, på det att hennes lif ej skulle upplösas blott i en enda suck. Ser du, Döring, verlden är stor, men menniskohjertat är lika stort. Vattendroppen är obetydlig, men den återspeglar himmel och jord. Hjertat gör det äfven. Lemna rum för nya intryck, och du lemnar snart rum för en hel verld. Erinrar du dig din mor? Hon älskade blott en: mig; och huru olycklig var hon icke! Erinrar du dig äfven Vincent? Också han älskade blott en enda: din mor; och huru olycklig var icke äfven han! Att hängifva oss åt dem, som öfvergifvit oss, är att hängifva sig åt vårt förderf. Verlden är vid nog, endast man ej misströstar. Porten till din ungdoms-kärlek är stängd, och döden har gömt dess nyckel i grafvens djup; ingen magt förmår att besvärja den åter upp derur. Fatta mod, Döring! Försjunker du blott i ett minne, skall du, då du en gång vaknar upp ur din melankoli, finna dig i ett skeletts armar. Mannen tillhör samhället, icke blott sig sjelf, och för att tillhöra det, måste hans sinne vara friskt, hans hjerta varmt, hans själ ung. Friskhet, värme och ungdom, det är verklig kärlek. Du måste åter lära dig att älska, Döring, och att älska med framgång. Kärleken är en sporre till allt godt och stort i verlden.
— Äfven Louise talade så.
— För att blifva en man, värdig din mors minne, måste du ingripa i händelsernas gång med kraftig arm. Men armen är slö, om hjertat är sjukt. Blott en ny kärlek kan bota en gammal. Jag skulle vilja förtro dig något, Döring.
— Tala, herr baron; jag hör er.
— Allt sedan jag anlände till Petersburg, har jag varit ständigt upptagen. Snart insåg jag, att det inom sjelfva hofvet fans ett äkta ryskt parti, som motarbetar prinsessan Alexandras äktenskap med Gustaf IV, oaktadt kejsarinnan vill det. Detta parti vågar icke gå öppet till väga, utan slingrar sig fram. Jag har äfven funnit att jag här på alla sidor är omgifven af spioner, men jag hoppas det bästa. Mot ett parti skall man uppställa ett annat, och jag har sökt mig ett sådant bland fruntimren; i hofintriger är alltid qvinnan mägtigare än
