mannen. Du känner mina afsigter: jag måste krossa mina fiender, jag vill tillbaka till Sverige, och en förening emellan Alexandra och Gustaf innebär båda delarne. Vill du bistå mig, Döring?
— Af hela min själ, tvifla aldrig derpå.
— Känner du fröken Willanow?
— Nej.
— Willanow är skön, intagande och ung. Jag har sett få qvinnor mera tjusande. Också eger ingen så odeladt som hon Alexandras vänskap och tillgifvenhet. Hon ensam beherskar prinsessan. Det vore ett parti för dig, Döring.
— För mig?
— Med hennes kärlek skulle vi — men det är för tidigt att tala derom. Jag vill blott säga dig, att Willanow bär samma namn som din mor, emedan hon tillhör en yngre gren af den polska familjen Raszanowsky. Mycket kan således bero på din aflidna moders efterlemnade testamente. Jag har sagt dig, att jag ej till hela sin vidd har mig det bekant, men säkert har hon utsett någon exekutor af sin vilja, och vi skola väl snart få höra något derom. Tillslut blott icke ditt hjerta för naturens röst, utan låt skönhet och oskuld få tala till dig — och hoppas. Lâtom oss nu gå.
Tusen nya idéer korsade sig i Dörings hufvud. Armfelt hade öppnat andra utsigter för honom, öfver hvilka en ny morgonstjerna höjde sig strålande. Han kände sig så underlig till mods, och han följde Armfelt nästan såsom i en dimma, men i en dimma, som håller på att glesna och försvinna.
Hans mannahjerta började åter att klappa.
TIONDE KAPITLET.
Muskötkulan.
— Mina herrar, ni ha väntat på mig, yttrade kejsarinnan småleende, då hon utkom från sina rum, men jag har mera verlden i min hand än tiden. Tiden är en ostadig ungkarl.
Härunder passerade hon fram emellan flerdubbla led af unga, till sitt yttre särdeles intagande män.
Kejsarinnan hade en svaghet, som hofvet gerna underhöll, den att på detta sättet passera fram emellan led af vackra karlar.
— Ah, hjelten vid Ismail och vid Praga! utropade hon då Suvarow närmade sig. Välkommen, du min politiks modige riddare! Det är under mina fanor som du blifvit stor, men det är under dina, som jag blifvit mägtig.
