104
— Ers majestät, svarade Suvarow, i Ryssland finnes blott en enda fana: er vilja.
Suvarow kände att han gjort sitt land stora tjenster och häfdat dess namn på ett ärofullt sätt; men i all sin okufvade och i många fall ganska civiliserade kraft var han inför Rysslands sjelfherskarinna en icke oskicklig hofman. Visserligen voro hans tal och svar korta, men de voro icke derför mindre kraftiga.
— I en framtid, Suvarow, fortfor kejsarinnan, skall man måla ert porträtt bredvid mitt.
— Måtte gud bevara mig, ers majestät, ifrån en sådan ära!
— Huru?
Kejsarinnan rynkade sina ögonbryn.
— Det är en ganska naturlig bön, emedan ingen då skulle märka mig.
Kejsarinnans ansigte ljusnade åter.
— Ni tillhör min historia, Suvarow. Tag mig under armen.
Subow hade inkommit i salongen med kejsarinnan, men den äran att föra Catharina, som han skulle svartsjukt afundats hvilken annan som helst, efterskänkte han likväl gerna åt arméns »lille farsgubbe». Öfver allt, der kejsarinnan framgick, möttes hon af beundran och hängifvenhet.
Ehuru hon vid ceremoniella tillfällen oftast var klädd på ett högst praktfullt sätt, begagnade hon i dag sin mest vanliga drägt, som mycket förhöjde hennes utseende. Denna drägt bestod i ett slags uniformsrock med långa ärmar och framtill skuren i form af väst. På hufvudet bar hon en liten mössa, prydd med juveler, och håret låg, något pudradt, spridt utåt axlarne.
Under det kejsarinnan fortsatte sin rund, stannade storfursten Paul och samtalade med några officerare af högre rang.
Prinsessan Alexandra och fröken Willanow följde tätt efter kejsarinnan.
Då kejsarinnan kom ungefärligen i midten af salongen, stannade hon och kastade en förundrad blick omkring sig.
— Vid alla helgon, yttrade hon, jag kan ej återhålla en anmärkning.
Hennes röst ljöd klar och ren; alla lyssnade, afvaktande hvad hon skulle säga, men efter en stunds tystnad spred sig ett vänligt leende öfver hennes ansigte.
— Man har anhållit att maskeraden skulle få fortfara, och likväl ser jag ingen enda mask.
— Inför tronen, ers majestät, svarade Suvarow, bör en god undersåte alltid stå omaskerad.
— Låt så vara då, efter ni vill det, Suvarow, genmälde kejsarinnan, men om en stund skall jag föregå er med godt exempel. Vi hafva begifvit oss hit ut till landet för att vara glada. Glädjen är också en hjelte, hvars segrar måste hyllas.
Ingen furstinna kunde vara mer älskvärd och förtjusande mot sin
