närmaste omgifning än Catharina. Inom sitt hof hade hon genom godhet och välvilja förvärfvat sig allas hjertan.
»Uti hennes enskilda lefnad», yttrar en författare, »tycktes den glädtighet och det förtroende, som hon ingaf, föreviga ungdomen, lekarne och skämtet omkring henne.»
»Frihetens vänner böra göra Catharina åtminstone samma rättvisa», säger samme författare på ett annat ställe, »som förnuftiga teologer göra åt dessa stora och visa män, som icke blifvit delaktiga af uppenbarelsens ljus. Catharinas brott kommo från hennes lefnadsställning, icke från hennes hjerta. Den, hvars anda tycktes upplifva slagtandet vid Ismail och Praga, visade sig inom sitt hof såsom sjelfva menskligheten. Alla, som med noggrann uppmärksamhet följt kejsarinnan, igenkände i hennes ovanliga karaktär tvenne skiljaktiga, utmärkta personer. Den ena var den älskvärda, snillrika, öfverseende, goda och upplysta qvinnan. Den andra var den ärelystna, politiska, våldsamma och någon gång grymma kejsarinnan, som kufvade sina svaga grannar, blodstänkte sin tron och förskräckte hela verlden. Det fattades henne kanhända blott att hafva varit olycklig, för att ega mera rena dygder; men hennes ständiga medgång skämde bort henne. Fåfängan, qvinnans mest farliga stötesten, blef också Catharinas, och hennes regering skall för efterverlden bära stämpeln af hennes kön.»
Vid ena ändan af salongen stod en liten grupp af fruntimmer, inbegripna, såsom det tycktes, i ett lifligt samtal.
Ni har rest mycket, furstinna, yttrade grefvinnan Branitska, och uppehöll ju er i Neapel nittiotre eller var det nittiofyra?
— Begge åren, inföll kammarfröken Protasow, begge åren. Furstinnan var ju der en famille.
— Då måste ni äfven känna Armfelt?
Den tredje person, till hvilken Branitska och Protasow stälde sina frågor, var furstinnan Menzikoff.
En hastigt öfvergående rodnad spred sig öfver furstinnans kinder vid den senaste, med så mycken säkerhet uttalade frågan.
— Naturligtvis känner jag honom, svarade furstinnan utan att likväl tyckas lägga på sitt svar någon särdeles vigt; under resor lär man känna mycket folk.
— Och han var ju högt uppburen vid Carolinas hof?
— Han var gerna sedd der, sade man; jag tog likväl icke närmare reda derpå.
— Man berättar dock här åtskilligt. Malicen …
— Man skall aldrig tro, hvad malicen säger, inföll Protasow.
— Deri förenar jag mig äfven, tillade furstinnan. Malicen är en liten hundvalp i ett förnämt fruntimmers knä; den anser sig berättigad att skälla på hvem som helst, utan att man vågar tysta munnen på den näsvise.
— Min bästa furstinna, återtog grefvinnan, jag har ju ännu icke sagt ett enda ord, som kan såra någon.
