8
tiska flyktingar, som vid denna tid öfversvämmade Europa. Emellertid slöt han sina gissningar inom sig.
— Här är min hand, yttrade Döring i stället, och nu ej mera ett enda ord i det ämnet. Jag har aktning för olyckan, och kan jag någonsin vara er till tjenst, så vänd er med fullt förtroende till mig.
Under samtalets gång hade man tillryggalagt ett par werst, och man nalkades Petershof.
På en gång hörde man ljudet af en kanonad, dundrande från grofva pjeser.
— Hör!
Vagnen stannade.
Döring äfvensom Worowitsch reste sig lyssnande och förundrade upp i vagnen.
— Det är salutskott, anmärkte Döring, det hörs på uppehållen emellan skotten.
— Säkerligen en kejserlig salut! Kan kejsarinnan vara vid Petershof?
— Kommer ej ljudet af skotten från Kronstadt?
— Nej …
— Ni har rätt. Kanonaden är oss helt nära. Låtom oss köra på. Kör på!
Worowitsch fattade Döring i armen i afsigt att säga något, men förblef likväl stillatigande, liksom hade han ej varit öfverens med sig, huruvida han borde yttra sig eller ej.
— Säg ut hvad ni har på sinnet, bad Döring.
Kusken körde emellertid på.
— Om hofvet är här, yttrade Worowitsch, men tystnade åter.
— Nå väl, om hofvet är här?
Döring observerade den starka rörelse, som på en gång bemägtigade sig ynglingen, en rörelse, som oförstäldt blottade hans oro och ängslan.
— Om ni har något att frukta för hofvet, inföll Döring, så råder jag er att handla beslutsamt. Visar ni er lika vacklande och tvekande inför andra som inför mig, skall ni inom tjugofyra timmar vara såsom en misstänkt person beröfvad er frihet. Svara mig öppet, fruktar ni för hofvet?
— Ja.
— Ni vill således undvika allt uppseende och, om möjligt, äfven polisen.
— Naturligtvis.
Vagnen hade under tiden inkommit i Petershofs alléer, och man såg grupper af menniskor vimla fram och åter under de lummiga, i sin praktfullaste sommargrönska klädda löfkronorna.
Döring hade öfverlagt ett ögonblick.
— Om hofvet är här, sade han slutligen, hvilket att döma af allt hvad vi se och höra, är ganska troligt, nödgas jag också stanna qvar
