— Sbiten till salu! ropade åter krämaren och blickade försigtigt omkring sig. Sbiten till salu!
— Mannen på bänken uppsteg och gaf krämaren ett tecken, hvarefter denne närmade sig.
— Har du träffat henne, frågade han.
— Ja, nådig herre!
— Du har lemnat brefvet?
— Jag träffade fröken i boskéen, nära slottsplanen, och jag sade henne att en obekant anmodat mig framlemna brefvet.
— Läste hon det i din närvaro?
— Fröken syntes nyfiken och bröt det genast.
— Hvad sade hon?
— Ingenting, men …
— Hvad vill du säga?
— Hon rodnade, nådig herre.
— Det är bra.
Samtalet afbröts här af en skrattsalfva, som i detsamma ljöd från en af de närbelägna gångarne.
— Aflägsna dig, befalde den okände dervid krämaren, sedan han ett ögonblick lyssnat till det allt närmare och närmare kommande skrattet, aflägsna dig, men ej så långt, att jag ej kan träffa dig, ifall det skulle behöfvas.
— Sbiten till salu! ropade krämaren, förträfflig sbiten för en kopek glaset! Sbiten till salu!
Och derunder vände han dominon ryggen och lemnade honom med en likgiltighet, som om de ej hade haft något att göra med hvarandra.
Den okände fäste hastigt masken för sitt ansigte och sjönk åter ned på bänken, der han intog samma vårdslösa ställning som förut.
Nästa ögonblick inträdde några officerare och hofmän, skrattande och pratande med hvarandra.
— Hon flydde hitåt, yttrade en af de inträdande, en ulankapten i sina bästa år, men hon synes icke mera till. Fan så lustigt — ha, ha, ha!
— Kände du icke igen henne, Araktschejew? anmärkte en senatssekreterare. Du talade vid henne.
— Rösten var mig bekant. Jag svär på att jag har hört den förut. Hon tillhör hofvet.
— Såg ni hennes fötter? yttrade Petscherin, en löjtnant vid gardet. I sina hvita sidenskor liknade de små gåsungar. Ha, ha, ha! Hon hade ögon, eldiga som, som …
— Du stammar. Kanske så eldiga som dina passioner. Vi borde ställa till en klappjagt efter henne.
— Om ni jaga henne, så skall jag sedan klappa henne.
— Den fördömda masken, brummade ulankaptenen, som så svartsjukt skulle dölja henne för oss. Vid S:t Alexander, jag är kär i den okända, hon var smärt som en lans, liflig i sina rörelser som en …
