170
— Vill ni förena er med honom, skänka honom ert hjerta och er hand? Och ni skall snart se den revolution utbrista, som skall föra er till tronen.
— Tronen hade så länge varit Tarrakanows enda tanke; hon vacklade likväl vid detta förslag, emedan hon ändock var en svag qvinna. Det lysande anbudet glänste likväl såsom en S:t Elms-eld, lockande, förförande, ledande. Oskuld och oerfarenhet tilläto henne icke att föreställa sig något svek.
Då officern lemnade henne, medförde han till Orlow hennes tillåtelse att få aflägga ett besök.
Furst Orlow uppehöll sig på ryska flottan, som då låg i Medelhafvet.
— Han dröjde dock någon tid, innan han besökte henne.
Magtens lysande chimerer utvecklade emellertid alla sina smickrande fantasmagorier för den olyckliga Tarrakanow. Förbländad och förblindad, hängaf hon sig åt dem.
Orlow anlände slutligen till Rom.
Willanow tystnade här för att draga efter andan.
Alexandras otålighet, stegrad till det yttersta, kände ej några gränser.
— Orlow anlände, sade du, vidare, vidare.
— Furst Orlow var en ibland sin tids kraftigaste och vackraste män: en hjeltefigur, med djerfhet och mod tecknade på pannan, strålande i blicken. Framskjutande en ärorik och mägtig tron inom Tarrakanows synkrets, lifvade han hennes själ och gaf hennes tankar en högre flygt, än de någonsin förr egt, under det han på samma gång intog hennes sinnen med kärlekens trollmagt och eröfrade hennes hjerta med ljufva, milda och förledande ord.
Under det Willanow fortsatte sin berättelse, drog sig den ena bloddroppen tillbaka ifrån Alexandras kinder efter den andra. Alexandra hade hitintills endast gjort sig sköna, lyckliggörande, svärmiskt förtrollande begrepp om kärleken, och det hade aldrig fallit henne in att på allvar tänka sig, att någon skulle kunna begagna sig af denna, af alla känslor den inest himmelska, såsom ett förkläde för ett djerft och oförsynt bedrägeri. Hon bleknade också allt mer och mer för de föreställningar, som nu uppstodo hos henne och på en gång der förskingrade så många illusioner. Utan att hon sjelf märkte det, började hon göra jemförelser emellan sig och Tarrakanow, i hvars öden hon med bitter förskräckelse småningom satte sig in, liksom hade det varit hennes egna.
— Furst Orlow fullföljde dristigt sin plan, fortsatte Willanow, och i Rom började man allmänt tala om Tarrakanows giftermål. Visserligen erhöll hon varningar från flere håll, emedan Orlow var känd, men den arma flickan kunde ej tro på något förräderi. Hon älskade, älskade för första gången.
Alexandra tryckte med förskräckelse handen mot sitt klappande bröst. Berättelsen sönderslet hennes hjerta.
