— Varningarna fortforo emellertid, och den enda pröfvande sorg som hon vid denna tid kände, bestod i dem, emedan de kastade en skugga på honom, från hvilken hon likväl ej mera förmådde att skilja sina tankar.
En afton promenerade de vid stranden af Tibern. Vågen rullade guldgul vid deras fötter. Himmelen stod klar och ren öfver deras hufvuden. Solen värmde, och vinden smekte deras kinder. Arm i arm gingo de vid hvarandras sida. De talade om sin framtid, om sina planer, om sin kärlek. Tarrakanow hade aldrig känt sig lyckligare. Orlow hade aldrig synts henne manligare och älskvärdare. Men utan sina moln var ej Tarrakanows himmel. De erhållna varningarna utgjorde molnet. Huru mycket förebrådde hon sig icke nu, att hon ej redan långt förut anförtrott honom den misstanke, som man sökt väcka hos henne. Tänkt och sagdt! Med barnslig oskuld omtalade hon allt för honom. Orlow syntes öfverraskad, förtörnad, vred. Han tog himmel och jord till vittne, men han behöfde ej så höga vittnen för att öfvertyga Tarrakanow om sin rättskaffenshet. Inom sig hade hon aldrig tviflat på honom.
— Förlåt mig, bad hon, att jag ens omtalade, hvad man velat inbilla mig. Jag gjorde det icke af tvifvel, jag gjorde det, emedan jag ej längre förmådde bära en hemlighet sådan som denna, emedan jag ansåg mig handla orätt emot min egen kärlek att dölja något för den jag älskade. Min kärlek, liksom min tillit, är oinskränkt. Du skulle icke kunna förråda mig, förråda den, som älskar dig mera än sig sjelf, som icke eger en tanke, hvilken ej är en skugga af din tanke, icke en känsla, som ej är ett eko af din.
Fursten försäkrade henne om sin kärlek; han blickade tröstande in i hennes ögon, han tryckte lugnande hennes brännande hand. Ifrån denna stund skulle Tarrakanow långt hellre trott, att ett skydrag skulle kunna bortsopa hvarje stjerna från himlahvalfvet, än att den morgonstjerna, som kärleken tändt öfver hennes hjertas verld, skulle kunna slockna.
Men Orlow gick ännu längre. Han bad att genom äktenskapliga band få helga sin kärlek, och med ljuf tillfredsställelse samtyckte Tarrakanow dertill, emedan hon insåg att Orlow och hon endast såsom hvarandras makar kunde skyddas från allt förtal. Bröllopet blef bestämdt, och tiden utsatt. Vigsel-ceremonien förrättades efter grekiska kyrkans föreskrifter, hvarvid prester och civila embetsmän icke saknades.
Alexandra andades ut.
— De blefvo således likväl förenade? anmärkte hon.
Denna föreställning gladde henne. Tarrakanow hade ju älskat — hon — som Alexandra.
— Hör mig till slutet, inföll Willanow, och ers höghet skall få höra, huru ett brott begicks med iakttagande af alla yttre heliga former, men hvari likväl religionen begagnades såsom en täckmantel för det skändligaste bedrägeri, som kan träffa en qvinna.
