der hon emottogs med alla tecken af den djupaste vördnad. Från alla håll hastade man att uppvakta henne. Ryska flottans amiral jemte konsuln voro ibland de första, som, jemte sina fruar, icke blott infunno sig, utan slöto sig till hennes svit. Ett talrikt hof omgaf henne inom kort, ett hof, hvilket med samma uppmärksamhet sökte uppfylla hennes minsta önskningar, som hade hon redan varit en krönt person. Men natur och oskuld flätade också nu sitt diadem in i den ljufva qvinnans mörka lockar, och alla de, som redan hade sig bekant det svek, man spelade, böjde sig djupt för det arma statsoffret, djupt för att dölja sin egen blygd, djupt för att dölja den tår, som oemotståndligt trängde sig fram i deras ögon.
Alexandras oro tilltog, ju längre Willanow kom. Hon visste väl icke hvart hennes berättelse skulle leda, men hon anade och hon darrade.
— Fortsätt, fortsätt, bad hon.
— Livorno täflade med Rom, fortsatte också Willanow, att fira Tarrakanow. Hennes skönhet var furstlig; hennes framtid ej mindre. Folket omgaf hennes vagn med jubel, då hon begaf sig ut. På spektaklerna glömde man skådespelen för att betrakta endast henne. Alla kretsar talade blott om henne; alla tidningar voro blott sysselsatta med hennes beröm. Den italienska lifligheten rörde sig med hänförelse i hennes fjät. Hvarje stund var en triumf för henne, men som glömdes för nästa stund, som skänkte henne en ännu större. Hvilken qvinna kunde känna sig mera stolt och lycklig öfver sin kärlek än hon?
Orlow talade icke om något besök på flottan; men flottans befäl omgaf oupphörligt Tarrakanow och honom, liksom för att ännu mera förhärliga dem.
Emot ingen kunde framtiden le så förtrollande som emot henne. Hennes hjerta egde allt, hvad det önskade, hennes stolta fåfänga smickrades från alla håll, hennes förhoppningar drömde sig redan på en af Europas mägtigaste troner.
Men ju mera hon såg sig förhärligad, desto mera vaknade hennes böjelse att hasta framåt. Den hvirfvel af förtrollning, hvari hon inkommit, skulle draga henne ned i djupet.
En dag bad hon sjelfmant Orlow att tillsammans med honom få besöka den ryska flottan. Czarernas blod flöt i hennes ådror; hon drömde nu mera ej om mindre än att med sin ungdom, sin skönhet och sina förhoppningar eröfra hela ryska flottans tillgifvenhet.
Orlow samtyckte.
Följande dagen var allting i ordning vid stranden för att föra henne ut till flottan.
Hon tog plats i en praktfull slup, åtföljd af damer. Efter henne följde Orlow i en annan; vid hans sida satt amiralen. Tåget slutade med en tredje slup, hvari ryska och engelska officerare sutto.
En ofantlig massa af åskådare fylde stranden; bifallsrop dånade omkring henne.
