174
Hvilken skön anblick erbjöds henne icke i denna stund! Livornos härliga hamn vimlade af helgdagsklädda skaror. Den ryska flottan, smyckad från topparne och till relingarne med tallösa flaggor och vimplar, skiftande i regnbågens alla färger. I detta ögonblick syntes en blixt ljunga ifrån chefsskeppet, derefter följde den dånande knallen af det första salutskottet. Skott följde på skott. Snart låg hela flottan insvept i ett moln af krutrök. Sluparne kommo allt närmare och närmare. Ljudet af en rysk nationalmelodi, utförd af blåsinstrument, gungade öfver vågorna. Från alla rår såg hon sjöfolket, hufvud vid hufvud, helsa sig med viftande hattar och hurrarop. Hennes hjerta klappade så underbart, intaget af oändlig sällhet. Ärebetygelserna voro ovanliga, men i sin tacksamma själ höjde hon också en bön till gud för det ryska riket, för det ryska folket.
Sluparne lade till vid chefsskeppets sida.
En karmstol, sirad med gyllene ornament, nedhissades till henne, och hon lyftes i den ombord.
Allting vittnade om en vördnad, som hade hon varit en kejserlig person. Af tacksamhet tryckte hon också Orlows hand, så snart hon befann sig på däcket.
Det var den sista handtryckning, som de vexlade.
I samma stund, som hon vände sig ifrån honom, gaf han ett tecken, och man kastade sig öfver henne som öfver ett farligt rofdjur och slöt henne i jern.
Alexandras uppmärksamhet hade icke ett enda ögonblick hvilat. Hon hade följt Willanows berättelse med en känsla, bäfvande af fruktan för utgången. Ett qväfdt, halfhögt anskri af fasa ljöd från hennes läppar i denna stund.
— Öfvergången ifrån den högsta ärebetygelse, fortsatte Willanow, till detta förnedrande våld var lika hastig som oväntad.
Innan hon ännu hann att samla sina tankar och återkomma ifrån sina förvillande illusioner, förklarade Orlow henne för kejsarinnan Catharinas statsfånge.
Förgäfves knäföll den arma för den hårde tyrannen, bedjande honom om barmhertighet. Ännu ansåg hon honom såsom sin man, och hon anropade honom i deras kärleks namn.
Orlow svarade henne med ett hånskratt och upplyste henne om att …
— Men min gud, afbröt Alexandra Willanow, de voro ju gifta.
— Ers höghet bedrager sig. Den man, som varit nog förhärdad att blifva Peter III:s bödel, fruktade ej heller att begagna alla heliga ceremonier, för att i deras skydd bedraga Elisabeths dotter. Hon var icke hans hustru, ers höghet. De prester, som sammanvigt dem, och de civila tjenstemän, som öfvervarit den heliga akten, voro allesamman endast förklädda skälmar.
— Slaget var förfärligt. Hennes hjerta ville brista. Sanslös förde man henne från däcket ned i det djupaste skeppsrummet.
