— Följande dagen lyfte flottan ankar och återvände till Ryssland.
Alexandra satt så tyst, så tyst. Ingen enda förändring i Willanows röst undgick henne, men hennes hjerta klappade häftigt; man hörde dess slag.
— Då Tarrakanow anlände till Petersburg, förflyttades hon till en mörk håla i en af fästningens vallar.
Alexandra kunde knappast samla sina tankar. Tarrakanows fasansvärda öde stod lifligt för hennes inbillning. Men ur det kaos af intryck, som störtade genom hennes själ, uppdykte en enda tanke, som mera än allt annat förskräckte henne. Hon hade förestält sig att kejsarinnans hjerta var godt, ehuru politiken ej alltid tillät henne att handla i öfverensstämmelse med dess milda bud; men nu erfor hon icke blott, huru hjertat måste gifva efter för politiken, utan huru den till och med kunde begagna sig af dess alla kraf och inflytanden, för att på ett förrädiskt sätt nå sitt mål. Det var en grymhet, långt större, än hon kunnat ana. Att göra sjelfva kärleken till den snara, hvari man för en kall, beräknande, politisk afsigt lockade en ung och svag flicka till det djupaste förderf, upprörde hennes ädlaste känslor, och ehuru visserligen Alexandra befann sig i en helt annan belägenhet än den, hvari Tarrakanow stått till kejsarinnan, förefans dock den likheten, att politiken äfven hade sitt finger med i hennes kärlek. Fantasien är alltid outtröttlig på föreställningar, vare sig att den fäster sin vinge vid våra tankar för att höja oss upp bland vår lyckas stjernor, eller fattar spaden för att vidga afgrunden vid våra fötter. Ju mera Alexandra också betänkte sin ställning, desto mörkare och dystrare vidgade sig djupet omkring henne, och hon sjönk ögonblick efter ögonblick allt mer förkrossad inom sig.
Willanow hade andats ut, men hon hade ej derför slutat sin berättelse.
— I fängelset, började hon åter, hade Tarrakanow tid att öfverblicka sin belägenhet.
Då Willanow anyo tog till ordet, spratt Alexandra till. Nu mera fasade hon lika mycket för fortsättningen, som hon förut längtat efter den.
— Huru grymt hade man ej lekt med hennes ädlaste känslor, talade Willanow, till hvilket dåd hade man ej gjort sig skyldig på en väg, banad af kärlek och ljusa förhoppningar! Men den förfärligaste delen af berättelsen återstår.
— Den förfärligaste? Barmhertige gud!
— Fängelset var trångt och fuktigt. Hennes helsa led, hennes krafter aftogo. Bragt till förtviflan, önskade hon att få dö. Det var numera hennes enda hopp. Men döden kom icke. Nedtryckt af förebråelser, qvald af lidanden, tärd af sinnessjukdom, började hon att tvifla på allt. I ett ögonblick af vansinne beslöt hon att sjelf afhända sig lifvet, och hon skulle äfven gjort det, men i denna stund …
