14
väga visa sitt ansigte, finna för godt att framkasta emot mig. Jag har uppfordrat er att säga mig hvem ni är; ni har vägrat att göra det. Jag efterskänker nu min rättmätiga begäran, emedan jag hellre föraktar en okänd än en känd. Farväl, min herre!
Med en stolt rörelse ville fruntimret nu draga sig tillbaka, men dominon trädde i vägen för henne.
— Ni är uppbragt, min fröken, yttrade han, och det förundrar mig ej; men jag har ej sagt något annat, än hvad man hviskar rundt omkring er, och som edra handlingar på de senare tiderna berättigat hofvet till. Sjelfva ert besök här, hvad skall jag tänka derom? Ni får ett bref, ni känner ej från hvem det är, och likväl, men jag vill ej längre förebrå er någonting, och allra minst detta besök, emedan den anonyma skrifvelsen, som man öfverlemnade er i boskéen, icke var ifrån någon annan än ifrån mig.
— Ifrån er? Hvem är ni då? Er röst …
— Ni känner ej igen mig. Nå, jag förundrar mig ej deröfver. Jag vet att jag är likgiltig för er.
— Skulle ni vara?
— Ni gissar rätt, min fröken, jag är grefve Orlow.
— Ah!
— Det har ej kunnat undgå er uppmärksamhet, min fröken, att jag älskar er, oaktadt jag icke förr än nu yttrat till er ett enda ord derom; ni vet det, emedan ni nödvändigt måste hafva läst det i mina anletsdrag, sett det i mina brinnande blickar, hört det i min darrande stämma. Hvarje min rörelse har förkunnat för er min kärlek. Ah, min fröken, ni drager er tillbaka! Förhasta er dock icke. Lika lätt som ni kunnat upptäcka min kärlek, lika lätt har det äfven varit för mig att se den köld, för att icke säga det hat, som ni hyser mot mig. Huru förfärligt dock att föraktas af den, som man älskar!
— Det är icke förfärligare, min herre, än att älskas af den, som — som man …
— Som man föraktar, vill ni kanske säga. Godt, men ni känner mig ännu ganska litet. Det är icke omöjligt för en man, min fröken, att förvandla en flickas hat till kärlek; det torde vara lika lätt det, som för ett fruntimmer att förvandla en mans kärlek till hat. Hvarför likväl drifva förhållandena till det yttersta? Striden är olika. Ni är qvinna, en svag qvinna, har ni sjelf erkänt, och jag är en man. Jag har länge sökt qväfva kärlekens eld i mitt bröstförgäfves dock ordet är nu uttaladt, och ni har endast att välja emellan tvenne vilkor, att tillhöra mig, eller att gå under för min lidelse eller för min hämd. Betänk er, min fröken!
— Det har jag redan gjort, herr grefve. Jag är förtjust …
— Ni tillhör mig?
— Bedrag er icke, grefve. Jag är förtjust öfver att ni gifvit mig rättighet att välja emellan ert hat och er kärlek. Hata mig, herr grefve, hata mig! Jag ber er derom.
