176
Willanows röst dog bort, hon tycktes knappast kunna fullborda meningen.
Alexandra var åter blott öra.
— Men i denna stund, upprepade hon.
— Kände Tarrakanow att hon äfven hade en annan att lefva för.
— En annan? Jag förstår dig icke.
— Ah, ers höghet — jag vet ej, huru jag skall uttrycka mig.
— Uttryck dig helt enkelt hon hade en annan att lefva för — hvem var det? Jag begriper ej hvad du menar.
Båda flickorna betraktade hvarandra. Alexandra med en frågande och förundrad blick, Willanow rodnande af förlägenhet.
— Hon kände att hon var — var …
— Var …
— Var mor, ers höghet.
— Allsmägtige gud!
— Hon egde icke mera rättighet, ers höghet, att dö — hon måste lefva — lefva i ett elände, djupare än något annat. Men jag har glömt en sak.
— Hvad då, Willanow?
— Tarrakanow hade medfört en slaf till Italien.
— En slaf?
— Denne slaf hade hon fått af sin far. Tarrakanow och slafven voro jemnåriga, och i samma mån som hon hyste välvilja för honom, egnade han henne hela sin trohet och tillgifvenhet. Tarrakanow frigaf honom äfven; men han ville ej begagna sig deraf, utan förblef qvar hos henne. Mannen var en lika klok som hederlig karl. Då furst Orlow i Rom inledde Tarrakanow i den kärlek, som skulle föra henne i förderfvet, var han en bland dem, som först varnade henne. Han hade nämligen af Orlows betjening hört åtskilligt prat, hvaraf han drog sina egna slutsatser. Men då hon tillbakavisade hvarje sådan svekfull föreställning, anhöll han slutligen att utfå det fribref, som hon långt dessförinnan lofvat honom. Tarrakanow gaf honom äfven det, och han lemnade henne, ehuru hon till sin förundran snart återsåg honom, men icke mera i hennes livré, utan i furst Orlows. Han hade tagit sitt parti och öfvergått i hans tjenst. Tarrakanow tänkte likväl föga härpå, och Alexandrowitsch — det var hans namn — syntes å sin sida ej heller bry sig mera om henne. Tarrakanow höll honom äfven räkning för den tillgifvenhet, som han visade sin nye husbonde, så mycket mera, som denne husbonde var hennes egen tillbedde man. Från den stund, hon fängslades i Livornos hamn, återsåg hon icke vidare Alexandrowitsch. Men — då hon minst väntade det — inträdde han en dag i fängelset. Vid hans åsyn erfor hon ett ögonblicks glädje, det första efter många månader. Alexandrowitsch berättade, att han sökt fångvaktaretjensten för att få omgifva och tjena henne, att han nyligen gift sig och att äfven hans hustru skulle få, i fall prinsessan önskade det, någon gång besöka henne; att han fruktade
