178
— Erinrar ni er icke, att då vi för någon tid sedan promenerade i sommarträdgården, stannade vi och talade vid en karl, hvilken vid ingången utbjöd frukt till salu.
— Du menar den der sbitenförsäljaren?
— Alldeles, er höghet; mannen intresserade er, och ni tillät honom att inkomma i trädgården.
— Jag kommer ganska väl ihåg honom. Han hade ett vidlyftigt, svart och krusigt skägg, hvaremot hans eldiga ögon och de hvita tänderna bröto sig på ett märkvärdigt sätt. Och han har tjenat hos Tarrakanow och sedan hos Marfa?
— Ja, ers höghet.
— Men vi glömma en sak, inföll Alexandra nu med häftighet, Tarrakanow var ju mor, sade du — barnet — barnet — blef det räddadt?
— Det dog med henne, ers höghet, ännu hvilande under hennes hjerta.
— Hvilken ryslig historia, Willanow; jag har aldrig förestält mig, att så mycken elakhet skulle kunna finnas till.-
Båda flickorna sjönko tankfulla tillbaka, hvar och en i sitt vagnshörn, öfverlemnande sig åt det dystra intryck, som blifvit väckt hos dem; men derunder vaknade hos Alexandra ett och annat tvifvelsmål och hvarje tvifvelsmål var för henne så välkommet emedan hon gerna önskade att se händelsen i en annan dager än den, som Willanow framstält, eller att kärleken icke helt och hållet blifvit behandlad såsom en lekboll i politikens hand. Hon inbillade sig, att hennes egen framtid nästan berodde derpå. Hvarje möjlighet att gifva förhållandena en annan tydning var således för henne en ljusglimt, som hon med begärlighet omfattade.
— Men jag begriper icke ändå rigtigt en sak, Willanow, anmärkte hon äfven; du har hört denna historia af Marfa, men huru kan hon hafva så noga reda på den?
— Det kan så vara, ers höghet; men jag har sagt, att Marfa var Tarrakanows vän och kanske uppehöll sig vid samma tid i Rom och Livorno som hon. Det der har jag likväl aldrig frågat Marfa om. Hvad som passerade i fängelset, kunde ju Alexandrowitsch hafva omtalat.
Alexandra suckade. Hon hade intet mera att erinra. Sakta sjönk hon åter tillbaka.
Men hon ville kämpa för sitt hjertas tysta önskningar, och ännu en gång reste hon sig upp.
— Men, min gud, Willanow, erinrade hon nu, du har ju här talat om furst Orlow, och han är ju en helt annan person än grefve Orlow, för hvilken Marfa likväl visade så mycken förskräckelse i Warschau. Hvad kan grefven således hafva för gemenskap med allt det der; det begriper jag icke.
Willanow svarade icke genast.
