— Du förstår väl, Willanow, att om äfven furst Orlow kunde ingifva Marfa ovilja och fasa för det sätt, hvarpå han behandlade hennes vän, så är det väl icke derför sagdt, att hon äfven skulle hata grefve Orlow.
— Ni är mycket mera skarpsinnig än jag, ers höghet, och jag får erkänna, att äfven jag ej rigtigt kan förklara det der. Marfa kanske afskydde mindre personen än namnet.
Den, om också aflägsna, men för Alexandras föreställning dock framstående likheten mellan Tarrakanows och hennes öden hade verkligen gjort Alexandra mera eftertänksam och begrundande, än hon eljest var.
Det var politiken, som krossat Tarrakanows hjerta; skulle politiken väl äfven krossa Alexandras?
Under detta samtal hade man nalkats Strelna allt mer och mer.
Redan såg man på afstånd det förfallna slottets hvita murar liksom
bleka skuggor i nattmörkret skymta fram öfver parkens kronor eller
emellan alléerna.
Flickorna hoppades att snart sammanträffa med Marfa, målet för deras önskningar; men en oförutsedd händelse skulle likväl ännu möta och uppskrämma dem.
Uti en lång fil af vagnar behöfver blott en stanna för att åstadkomma oordning bland alla efterföljande.
En obetydlig tillfällighet inträffade äfven nu och skulle gifva anledning till ett verkligt, ett långt större bekymmer. En vagn hade stannat. De efterkommande, okunniga derom, fortforo att köra på. Slutligen måste man börja att stryka tillbaka, utan att de efterkommmande genast rörde sig ifrån stället. Oordningar uppstodo. Kuskarne skreko och svuro. Herrarne blefvo onda, fruntimren rädda. Alla ville hafva ett ord med i laget. Man befalde hit och dit. Den ene visste ej, hvad den andre ville. Filen hade brutit sig. Villervallan tilltog. Från alla sidor hotades man af faror. Somliga togo sitt parti och hoppade ur vagnarne; andra kröpo så långt in uti dem som möjligt. Alexandras och Willanows rädsla kände inga gränser. Med klappande hjertan slöto de sig tätt intill hvarandra, utan att våga yttra ett ord.
Men denna räddhåga, redan uppjagad till det högsta, skulle få ännu större skäl för sig.
Medan de båda flickorna ännu sutto tätt slutna intill hvarandra, lyssnande till det förvirrade, ihärdigt fortsatta oväsendet, blickade den reasige, bleke och magre ryttaren in genom vagnsfönstret.
Med ett anskri på sina läppar slöto Alexandra och Willanow sig ännu tätare intill hvarandra, och ryttaren drog sig åter hastigt tillbaka.
