180
En stund senare nådde dem ljudet af ett sakta fördt samtal utanför vagnen.
— Hör, hör! hviskade Willanow, hör, ers höghet, hör!
Rädslan fördubblar hörseln.
— Jag hör — man talar — hör.
— Hvem är det som åker här i vagnen? frågade den ena rösten.
— Min husbonde, svarade den tilltalade likgiltigt. Hvem skulle väl annars åka här?
— Du ljuger. Det är tvenne flickor.
Både Alexandra och Willanow hörde, att det var kusken, som svarade.
Willanow lutade sig ut genom vagnsfönstret för att se efter, hvem det var, som talade med honom, och märkte nu, att det var den långe, magre och jättelike ryttaren.
— Jag vill veta, hvilka dessa fruntimmer äro, fortfor han.
— Fråga dem sjelf, genmälde kusken; jag känner dem ej.
— Hör du, min vän, återtog ryttaren, känner du detta tecken?
— Ett poliskort.
Ett sådant kort är en mägtig talisman i Ryssland.
— Som du säger. Vill du nu lyda mig?
— Jag lyder, herre; befall!
Kusken vände sig bort från ryttaren och gjorde i hemlighet ett korstecken. Poliskortet ingaf honom fruktan.
— Är icke den ena af dessa fruntimmer fröken Willanow?
Ryttaren bemödade sig att tala så sakta som möjligt, men Alexandra och Willanow, som förstodo, att det gälde dem, skulle i denna stund hafva hört ljudet af en hviskning.
— Ni känner ju henne, anmärkte kusken, hvarför fråga mig då?
— Jag trodde, att det var hon. Hvem är den andra?
— Vid S:ta Maria, förbi hvars kapell vi snart passera, jag känner ej, hvem hon är.
Om någon del af Willanows berättelse jagat blodet från Alexandras kinder, hvilket intryck skulle icke då ett samtal göra på dem, som rörde dem sjelfva?
Läsaren behöfver knappast upplysas om, att den reslige, magre ryttaren var Andreas, grefve Ivan Orlows bror, stadd på vägen till Strelna, i det orubbliga beslutet att bortföra Willanow. Åtföljd af en betjent, hade han i sakta mak färdats vägen framåt, då han oförmodadt hörde, att man i vagnen, vid hvars sida han befann sig, upprepade Orlowska namnet den ena gången efter den andra. Utan att egentligen vara nyfiken, skulle hvar och en under sådana omständigheter kanske lyssnat. Äfven Andreas gjorde det, och det föll honom dervid in att just det fruntimmer, som hans resa gälde, befann sig derinne, hvarför han lutade sig fram öfver hästen, i afsigt att se efter om så verkligen förhöll sig. Men om marschallerna äfven upplyste vägen utanför, var det ej dess mindre mörkt inuti suffletten, och han
