kunde icke rigtigt urskilja de båda flickornas ansigten. Sedan misstanken likväl var väckt hos honom, granskade han åkdonet närmare och upptäckte, att det var ett af de kejserliga ekipagen, ehuru kusken icke bar det kejserliga livréet.
Efter att Andreas förvissat sig om att fröken Willanow befann sig i vagnen, öfverlade han med sig sjelf, hvad han borde göra. Att enlevera henne vid Strelna, kanske nödgas rycka henne till och med ur den för sin andakt och vishet nästan såsom ett helgon betraktade Marfas våld, var icke utan våda. Saken skulle åtminstone göra ett oerhördt uppseende, som han visserligen antog, att hans bror skulle lyckas att nedtysta, men som i alla händelser dock vore allra bäst att — om möjligt — förekomma eller undvika.
En god idé hade också uppstått hos den redlige Andreas, hvarât han redan i förväg gladde sig.
I stöd af det poliskort, som han erhållit af Ivan, kunde han befalla öfver kusken. Kusken skulle — med detta för sina ögon — icke en gång våga knysta. Han hade redan märkt kortets verkan på mannen, och hvarför ej begagna sig af dess underbara inflytande äfven i en vidsträcktare mening och befalla kusken att köra förbi Strelna ända till Petersburg. Flickorna skulle kanske ej märka denna lilla list, förrän man redan vore långt ifrån slottet.
Andreas talade icke mycket, annat än i de ögonblick, då han, upprörd af häftiga inre stormar, ej förmådde undertrycka sina känslor; men han tänkte ständigt, ehuru hans tankar alltid buro prägeln af de häftiga och våldsamma lidelser, under hvilka hans själ ständigt arbetade; de voro också långt mera djerfva, ofulländade, vilda utkast till tankar än en genomförd logisk kedja af begrepp. I denna kaotiska själ hade aldrig någonting hunnit att mogna, med undantag måhända af hans fantastiska kärlek till en person, som han sjelf dödat, Tarrakanow. Andreas såg alltså ingenting outförbart i sin plan; den var dristig, och det var för honom detsamma, som att den var klok och god.
— Men hvem kan väl den andra flickan vara?
Han gjorde frågan, men svaret glömde han bort.
— Har du tillräckligt betraktat detta kort? sporde han åter kusken.
— Ja, nådig herre.
— Du ämnar dig till Strelna, men du skall köra till Petersburg.
— Ni befaller det
— Känner du mig?
— Nej.
— I morgon infinner du dig i poliskansliet — du tiger — förstår du.
En del af ryttarens yttranden undföll Alexandra och Willanow, en del nådde fram till dem.
— Hvad skola vi göra? hviskade Alexandra.
— Tyst! bad Willanow. Låt oss höra.
Ryttaren lemnade kusken och vände sig om, och man såg, huru en annan karl till häst närmade sig honom. Det var hans tjenare.
