182
Ännu fortfor oredan bland vagnarne. Svordomar, skrik och buller hördes från alla håll.
Vagnen stod i detta ögonblick stilla.
— Willanow, hviskade Alexandra, han hoppar af hästen.
— Ja, ja!
— Han lemnade den ifrån sig.
— Hvad ämnar han göra?
— Han kommer hitåt.
— Han tänker sig in till oss, här i vagnen.
— Han skall igenkänna oss.
— Jag darrar.
— Tyst. Han stannar.
Flickorna hviskade så sakta med hvarandra, att de knappast hörde sig sjelfva.
— Han nalkas åter.
Willanow hade följt hvarje hans rörelse. Ingenting undföll henne. Hon följde mindre någon bestämd afsigt än en omedveten instinkt, då hon lade sin hand på nyckeln till vagnsdörren, midt emot den, från hvilken ryttaren närmade sig och till hvilken sida de äfven dragit sig undan så mycket som möjligt.
— Han fattar i dörren.
Andreas bleka och magra ansigte belystes härvid af det röda skenet från en marschall.
— Min gud!
Ledd blott af sin fruktan, vred Willanow om dörrnyckeln, i hvilken hon ännu höll.
— Ah se …
Andreas vände sig i denna stund häftigt åt sidan, liksom han oroats af någonting. Den grofva profilen visade sig derigenom i hela sin groteska egenskap.
— Låtom oss fly.
— Fly?
— Kom!
Lyckligtvis rörde sig icke vagnen ifrån stället, under det att de båda förskräckta flickorna hoppade ur. Ett ögonblick senare, och deras obetänksamma flykt skulle måhända hafva kostat dem dyrt; ty knappast hade de nedkommit på marken, förrän hästarne ryckte till, och tvingade till och med Andreas att för en handvändning uppskjuta sin afsigt att inträda i vagnen.
Vi lemna Andreas här och följa Alexandra och Willanow.
Hvarken Alexandra eller Willanow hade tänkt på hvad de gjorde.
Fruktan hade ensam föreskrifvit dem flykten, och de togo den, utan
att besinna sig.
