Nedkomna på landsvägen, indrogos de i den förvirring, som rådde der. Folket trängdes om hvarandra, den ene ville framåt, den andre tillbaka. Det gråa dam-moln, som uppsteg från den sandiga och torra vägen, omhöljde dem. Alexandra vågade knappast röra sig ifrån stället hennes ögon förblindades af dammet, och hennes öron döfvades af sorlet. Willanow, som såg prinsessans redlösa belägenhet, visste ej, hvad hon skulle taga sig till. I sin förtviflan ångrade hon, att hon lemnat vagnen och blickade efter den, men till sin förskräckelse fann hon, att den redan var försvunnen.
Huru mycket förebrådde hon sig icke nu denna utfart.
Men tid och omständigheter tilläto icke några vidlyftiga öfverläggningar och förebråelser. Prinsessans svaghet visade Willanow nödvändigheten att tänka och handla för henne. På sig sjelf föll det henne icke in att tänka.
Beslutsamt fattade hon också sin förvirrade vän under armen, på det att de åtminstone icke skulle blifva åtskilda.
Huru mycket önskade hon icke, att de skulle vara långt, långt derifrån!
Folkströmmen började väl att åter ordna sig och löpa åt ett håll, men skulle de väl låta bortföra sig af den?
Willanow, som i svåra och brydsamma stunder icke brukade sakna fattning, tvekade likväl.
Oerfaren, värnlös, svag, inblandad midt i en oredig, vimlande folkmassa, var det väl ej heller underligt, att hennes mod svigtade.
Ett stycke följde hon äfven viljelöst med.
Willanows berättelse, som förut så mycket upprört Alexandra, den rädsla, som den okände ryttaren ingifvit henne, och slutligen den belägenhet, hvari hon nu befann sig, bidrogo gemensamt att uttömma den unga och späda prinsessans krafter.
— Jag är trött, hviskade hon till Willanow, jag vill hvila.
— Stöd er vid min arm, ers höghet, men låt oss icke stanna.
— Jag förmår icke.
Hvart skulle Willanow taga vägen? Misströstande såg hon sig omkring.
I detsamma hördes ett förfärligt, oredigt stoj och oväsen bakom dem.
Några fulla ryssar, öfverlemnande sig åt sin rusiga hjernas bacchanaliska ingifvelser, störtade sjungande och hojtande fram, ofredande alla, som de mötte.
Bullret närmade sig allt mer och mer.
Willanow skulle ha velat hasta undan fridstörarne; men prinsessan förmådde knappast att släpa sig fram.
Redan voro de fulla karlarne ända in på dem.
På sidan om sig upptäckte Willanow nu en pelare, som betecknade en ny werst.
