184
Willanow förde Alexandra genast till den, och båda två sjönko ned på dess fotställning.
Men de fulla karlarne hade redan märkt de båda flickorna och omringade dem skrattande. Flickorna hade undvikit en fara, men störtat sig i en ny, ännu värre.
Prinsessan drog sig tillbaka. Willanow uppträdde modigt emellan karlarne och henne.
— Aflägsna er! befalde hon.
Faran var öfverhängande, men, hon hade också återfått hela sin själsnärvaro.
Befallningen var så enkel och så kort, att den för ett ögonblick hejdade äfven de rusige. Men ruset saknar all logik; det talar och det handlar blott efter gehör, och i samma mån som motståndet retar, i samma mån blir det äfven djerfvare.
En blixt glänste dock redan i Willanows ögon, hon beslöt att hellre låta döda sig än tillåta någon nalkas Alexandra, som i sin fruktan, icke allenast för att blifva igenkänd, utan äfven för våldsamheter, slagit sina båda armar omkring marmorpelaren.
Willanows beslutsamhet vek icke ifrån henne, och så snart karlarne åter ville närma sig, mötte hon dem.
En dristig tanke hade fallit henne in.
— Ännu en gång befaller jag er, tilltalade hon dem, att aflägsna er härifrån. Jag befaller er det i den heliga Marfas namn, under hvars beskydd vi stå.
Willanow hade med afsigt begagnat sig af Marfas namn. Hon kände, hvilken betydelse det egde, framför allt bland de obildade ryssarne, och hon begagnade det derför.
Underbar och ögonblicklig var också detta namns verkan. Knappast hade Willanow uttalat det, förr än allt oväsende upphörde, alla hufvudbonader strökos till sidan, flera böjde sina knän, andra sänkte sina hufvuden, under det att alla på en och samma gång gjorde korstecknet för sina bröst och hviskade ett sakta: gospodi pomiloi![1]
Hvilken verldslig magt är större än vidskepelsens? Kanske spirans, svärdets eller bålets? Omöjligt! Vidskepelsen triumferar till och med på bålet öfver dem alla tre.
Sjelf nästan öfverraskad af sin framgång, beslöt Willanow att begagna sig af ögonblicket, och hon fattade Alexandras hand för att aflägsna sig derifrån.
På alla sidor vek folket tillbaka för henne och Alexandra.
Marfas namn hade framkallat en vördnad, såsom hade Alexandra och Willanow sjelfva varit tvenne helgon.
En stund senare krökte de af ifrån landsvägen ned uti en allé.
Strelna låg nu framför dem.
Flickorna hade åter lugnat sig. Med huru mycken tillfredsstäl-
- ↑ Herre förbarma dig!
