tvänne delar. Mindre palats, intagande villor och tjusande tempel saknas icke. I en enslig skogspark ligger det täcka Monplaisir, der kejsarinnan Elisabeth säges stundom sjelf hafva visat sin icke obetydliga skicklighet i kokkonsten. Tätt vid hafsviken står en nätt träbyggnad, Peter den I:s favoritställe, emedan han derifrån hade den förträffligaste utsigt öfver Kronstadt och flottan. Och badhuset sedan, med en bassin, der flottbryggor och gondoler gunga! Men vi böra ej heller förglömma att nämna en liten egen, ganska förtrollande bostad, som intager ögat lika mycket som den förvånar sinnet. Den utgöres af en tarflig bondkoja, der sjelfva fattigdomen tyckes hafva uppslagit sina bopålar — men, hvilket under! — man inträder i den och finner sig på en gång försatt liksom i ett palats för en fédrottning, der man ser i alla de många små kabinett, hvari kojan är indelad, sin egen person återstrålad, ja, mångdubblad från alla sidor af i väggarne uti rikt förgylda ramar infattade speglar. Huru skönt, huru förtjusande är icke detta fépalats! Orientens fantastiska lyx och vesterns mest förfinade smak synas hafva stämt möte i denna bondkoja. Det är endast i Ryssland, som man kan få se en sådan idéassociation genomförd.
Vi befinna oss nu i en del af parken, helt nära den lilla
bondkoja, hvilken vi här sökt teckna.
Stället är omgifvet af lummiga träd, som kasta djupa, vidsträckta skuggor, liksom en aftonskymning öfver platsen. Mellan de höga träden fläta sig vilda rankväxter till höga ogenomskådliga murar. Man hör sorlet af de vimlande folkskarorna på afstånd liksom dånet af en aflägsen hafsvind, som brusar fram med rullande vågor. Af alla de behag, som lifvet erbjuder, finner man endast ett enda här, ensamhetens; och för det sårade hjertat, huru många besjälande och lockande nöjen, huru många ljufva och inbjudande fröjder uppvägas icke af den sällheten att, aflägsnad från verldens buller och stoj, i obevakadt lugn få utandas sin smärta i den tysta ensamheten.
Vi återfinna också här den okända fruntimmersmasken.
Öfverlemnande sig åt sina tankar, har hon försjunkit inom sig sjelf.
Om hon äfven i känslan af sin oskuld och sitt värde med stolt förakt visste att för en stund tillbakavisa de bittra hotelser, hvarmed Orlow tilltalade henne, så hade hon knappast lemnat honom, förr än hon hastade in i parkens minst besökta gångar och försvann i dess mörkaste delar.
Masken betäckte ännu hennes ansigte; man skulle nästan tro att hon ville dölja sig för hela verlden.
Med uttryck af det största lidande vred hon sina händer, under det att hennes bröst höjdes af djupa suckar.
Var det den orättvist sårade, den oskyldigt förolämpade qvinnan, som här sökte ensamheten, för att osedd uttömma sin förtviflan och
