20
på sådant sätt återvinna lugn och frid med sig sjelf, eller var det måhända koketten eller intriganten, som, träffad i sitt hjerta af rättvisa förebråelser, sönderslets af smärtsamma känslor, under det att hon icke ens för sig sjelf förmådde dölja sin förtviflan öfver att vara utspionerad, vare sig i sina koketterande beräkningar eller intriger.
Tiden halkade här oanmärkt förbi henne. Endast skuggornas förändrade läge angaf dagens gång. Men för smärtan är hela verlden en skugga, och den rör sig icke. Hon visste också ej sjelf, huru länge hon uppehållit sig der, då hon på en gång hörde något prassla i buskarne bredvid sig, och den kringvandrande varuförsäljaren tittade fram mellan grenarne.
Hans ansigte var, såsom oftast i Ryssland de lägre klassernas äro, begrafvet i ett skägg, krusande sig såsom kolsvart mossa omkring haka och kinder.
De hvita tänderna och de eldiga ögonen kontrasterade häremot och lyste med desto högre glans. Det låg någonting vildt i hans utseende, framför allt nu, emedan han tycktes vara mera naturligt sig sjelf än under det korta samtal, som han nyss hade med grefve Orlow.
— Fröken! ropade han.
Fruntimret for förskräckt upp. Vid anblicken af det vilda, lifliga uttrycket, som visade sig hos krämaren, förskräcktes hon; men denna förskräckelse varade endast ett ögonblick.
— Är det du, Alexandrowitsch? Hvad vill du?
— Han är här, fröken — här!
— Ah, min gud, hvart skall jag fly?
— Fly? Hvad menar ni?
Med en häftig rörelse tycktes damen vilja lugnande befalla öfver sin upprörda sinnesstämning, och det lyckades henne. Fullkomligt beherskande sig, reste hon sig också nu upp ifrån bänken med samma stilla hällning, som om ingenting hade passerat.
— Alexandrowitsch! sade hon. Kom hit.
Mannen framträdde från sitt bakhåll och nalkades henne med samma vördnad, som en slaf närmar sig sin herre.
— Kände du ifrån hvilken det bref var, som du lemnade mig i boskéen vid slottsplanen?
— Ja, nådig …
— Och du upplyste mig icke derom?
— Ack, fröken, jag hann det icke. Ni hade knappast emottagit det, förrän några hofmän kommo, och det var med knapp nöd, som jag fick tid att skynda undan.
— Gör icke om det der, Alexandrowitsch. Akta dig att väcka min misstanke.
Alexandrowitsch störtade ned på knä för fruntimmersmasken.
— Vredgas icke på mig, bad han, ack, nej — gör icke det — ni gör mig icke blott orätt, ni gör mig ondt. Förlåtelse, fröken, förlåtelse!
