256
mångfaldiga sig i oändlighet. Den milda värmen, den doftande blomsterlukten och den vällustiga tystnaden, som herska i denna fé-trädgård, invagga fantasien i ljufva, romantiska drömmar; man tror sig försatt i Italiens lundar. Midt ibland dessa dristiga skapelser står på en hög piedestal Catharinas bild, huggen i carrarisk marmor.»
Vinterträdgården slutar med höga, mellan tak och golf gående, mot solsidan vända fönster, och derutanför visar sig parken, en lika omvexlande som förtrollande anläggning. Närmast palatset är en vidsträckt fri plats, i hvars midt en damm med sitt spegelklara vatten smeker blicken.
I dammen ligger en liten flotta af linieskepp i miniatur. Linieskeppen äro bygda och förfärdigade med en fullkomlighet, som öfverraskar hvarje sjömans öga; och mellan de små tredäckarne simmar en annan flotta, men ännu mera skön, ty den är lefvande: det är en hel flottilj af snöhvita svanor.
Skogslundar och löfdungar omkransa på alla sidor den fria platsen med vild skönhet.
Mellan grenarne af en hvitstammig björklund framskymtar på en höjd bortom dammen ett lusthus, som skimrar af guld och silfver. Nedanför höjden ringlar en sorlande bäck, hvari guldfiskar simma[1].
Denna del af parken är landtlig och enkel; man säger att den är engelsk, men benämningen användes onödigtvis, ty här finner man sig bättre än i en engelsk park. Om man äfven är resande, är man hemmastadd här. Man är hvarken i England eller Ryssland, man är i naturen.
Gångarne slingra sig mellan höjder, hvilka knyta sig den ena uti den andra, under skuggan af ek, lind, ask och björk, hvilka fosterbroderligt blanda sig om hvarandra, omgifna af en friskt grönskande gräsmatta, der hvitsippan eller guldvifvan, liljekonvaljen eller tjärblomman, liksom i olika färger skiftande perlor, blomma och glänsa.
Längre upp vid foten af en mörk klippa ligger en grotta, inredd i olika små rum med flere ingångar. Det är en labyrint i liten skala.
Lika ljus och glad som parken är i öfrigt, lika dyster och mörk är den här.
Potemkins namn och detta palats äro oskiljaktigt förenade.
Ehuru kejsarinnan, för att ära den lefvande, kallade det Pantheon, ärade hon ännu mera den döde, då hon gaf det hans eget, genom sina bedrifter förvärfvade namn, och benämde det: Tauriska palatset.
Hans sista fest var palatsets döpelseakt, och vi tillåta oss här att âtergifva något af den.
Så snart kejsarinnan inträdde i vestibulen, helsades hon från höjden af galleriet af musik, utförd af en orkester af 300 instrument. I salen intog hon en tronplats, smyckad med omgifvande transparenter,
- ↑ Då författaren besökte stället, uppgaf man att guldfiskar funnos i denna bäck, men sant är det dock — att ingen enda syntes till.
