258
kom något förbi Woskresenskoybryggan, tilldrog sig något hans uppmärksamhet, hvarför han befalde kusken att köra långsammare.
Vi hafva sagt att Newa-floden har en ganska stark, ehuru jemn ström. Under de varma sommarmånaderna färdas man uppför den i öfvertäckta båtar och gondoler; men gondoliererna äro icke eldiga italienare, utan lugna ryssar. Ej heller styra eller drifva de gondolen framåt under glädtig sång, lekande med en enda åra; i stället föra de en lina i land, kasta den öfver sina axlar och draga på sådant sätt båten uppför. Man bör ej frukta att detta går långsamt; pådrifna af båtegarne springa gondoliererna ibland ganska raskt undan, och det hela har ett eget, verkligen pikant, om också icke poetiskt utseende.
Det var en sådan båt, vid hvilken Orlows blick stannat, och hvarför han tillsade kusken att sakta farten.
Gardinerna, som i draperier hängde ned från lärftstaket, voro tillbakaskjutna, förmodligen för att lemna fritt spelrum åt den svalkande vindflägt, som sväfvade öfver den krusade vattenytan.
Emellan de öppna gardinerna var det lätt att se de personer, som på detta sätt färdades fram.
Längst akterut satt en gammal man med snöhvitt, lutadt hufvud. Som han höll hatten i handen, såg man hans ansigte i hela dess öppna enkelhet. Oaktadt allvar, fromhet och frid företrädesvis uttryckte sig deri, märkte man af pannans stolta läggning allt för väl, att allvaret, åtminstone i yngre dagar, der varit förenadt med manlig styrka, och fromheten och friden egt i honom ej blott en böneman, utan en kraftig och verksam ande. Vid hans sida satt ett fruntimmer, mildt och vänligt, nästan leende.
Att de voro förenade af en kärlek, som vanan helgat och vänskapen besjälat, var icke svårt att se.
Ett stycke ifrån dem såg man en tredje person, klädd i en fotsid, svart klosterdrägt, med öfver hufvudet uppdragen kapuschong.
Hans ansigte bortskymdes af kapuschongen.
— Om läsaren, liksom Orlow, närmare betraktar dessa tre personer, skall han lätt igenkänna dem, såsom varande de samma, hvilka han fann hos Marfa, då vi först inträdde hos henne. Efter hvad vi också förtrott läsaren, hafva vi i de två äldsta således Willanows föräldrar. Om läsaren vidare erinrar sig det utrop, som ljöd från Willanow, då hon af Marfa anmodades att inträda i det inre rummet, ett utrop, som så mycket öfverraskade Alexandra, så förstår läsaren säkert, att det härflöt af återseendets glädje.
Att den tredje i båten sittande personen icke kunde vara någon annan än abbén, säger sig nästan sjelft.
— Kör långsammare, befalde Orlow, ännu långsammare.
Dervid sköt han ned hatten och lutade sig något ut öfver vagnen, för att rigtigt kunna taga personerna i gondolen i betraktande.
— Långsammare, hör du, långsammare! ropade han åter till- kusken.
