Hästarne stampade, tyglade af tömmarne.
— Steg för steg, förnyade Orlow tillsägelsen, lyd mig, eljest …
Kusken förändrade icke ett uttryck, men med en blick, skarp som en blank lansudd, rigtad på de liksom tvenne saxblad mot hvarandra klippande hästöronen, återhöll han de stolta djuren, så att de knappast skredo fram.
Båten passerade härunder en liten krökning af Newan, der strömmen var starkare, och gondoliererna endast med den största ansträngning kunde arbeta båten framåt; men strömdraget var nu förbi, och båten ilade åter skyndsammare uppför.
— Släpp ut hästarne, tillsade Orlow också nu kusken, så att de följa båten.
I samma höjd och parallelt med hvarandra hastade båten och vagnen sålunda uppför Newan.
Orlows uppmärksamhet upphörde icke, utan fortfor att ihärdigt vara fäst vid personerna i båten.
Då man från båten slutligen kunde upptäcka façaden af det Tauriska palatset, böjde sig den gamle mannen ut öfver relingen för att taga det i ögonsigte. Orlow drog sig dervid återigen hastigt tillbaka, på samma gång han tryckte hatten ännu djupare ned öfver ansigtet, utan att hans blick derför lemnade föremålet för sin granskning.
— Vid Alexander Newsky! utropade han, jag kan ej misstaga mig, och lika fullt, huru skall jag kunna tro mina ögon? Om icke satan har sitt spel med här, låter det ej förklara sig. Huru hafva de kommit hit? Hvad vilja de här? Ämna de sig till kejsarinnan? — Kör — hör du — kör?
Den upptäckt Orlow gjort syntes ingifva honom verklig förskräckelse. Efter det förhållande, hvari han befunnit sig till Willanows föräldrar, låg det ej heller något underligt deri.
Hästarne släpptes lösa. De ilade fram.
Så snart vagnen stannat utanför portarne till palatset, vinkade han en officer af vakten till sig, och sedan han med några ord gifvit denne tillkänna sin vilja, begaf han sig in på borggården och tog vägen åt den flygel, hvari Subow bodde.
En stund senare lade båten till vid kajen.
Kajen följer Newans lopp längs staden och är ett storartadt arbete af granit-qvaderstenar ifrån Catharinas tid; tio fot hög ifrån vattenytan, oberäknadt bröstvärnet, är den här och der afbruten af bryggor af bänkar. Dessa bänkar äro anlagda i halfcirklar, på ömse sidor omgifna med trappsteg, som leda ned till beqväma landningsställen.
Det var vid en sådan plats, som gondolen lade till.
Då de trenne båtfärdande satte foten på bryggan, uppmarscherade officern af vakten med några man soldater på hvardera sidan om den halfrunda granitbänken vid mynningen af trappgången. Obekymrade, knappast nog uppmärksammande denna militäriska rörelse, stego de gamle uppför trappan, åtföljda af mannen i den fotsida, svarta drägten.
