262
— Ett ord, ers höghet.
— Säg ut, Orlow.
— Jag nämde, att Worowitsch är fri.
— Än sedan då.
— Om kejsarinnan blott är illamående, så skulle en promenad säkert göra henne ganska godt. Vädret är förträffligt.
— En promenad?
— Blott till lusthuset i parken, kl. 6, ers höghet.
— Ni har något nytt i kikaren, bra, Orlow! — Ni har mitt löfte, låt oss nu gå!
Kejsarinnan satt i en fåtölj. På hennes ena sida syntes en läkare,
jemte några uppvaktande hoffruntimmer, och på den andra Markow.
Bredvid honom stod ett bord, hvarpå åtskilliga papper lågo.
— Det är naturligt, ers majestät, afslutade Markow ett längre föredrag; på sådant sätt skall det, ja, måste det lyckas er att spänna Sverige, liksom ni redan gjort med Polen, framför er triumfvagn. Armfelt bör således …
— Ni kan ha rätt, Markow, ganska rätt. Ah, doktor — och hon vände sig i detsamma otåligt emot honom — jag tror att Lambro Cazzioni är skickligare läkare än ni.
— Ers majestät …
De ansträngningar, som kejsarinnan gjorde, äfven i sina senaste år, för att ute synas ung och vid god helsa, fick hon dyrt betala genom krämpor deremellan; framför allt plågades hon af rosen.
— Äro depescherna till Sverige färdiga? frågade hon åter Markow.
— De ligga här, ers majestät.
— Jag mår icke bra, doktor. Ni måste bota mig; nyttja hvad medel ni vill. Hvad ville ni säga, Markow?
— Handlingen är också uppsatt, ers majestät, att framläggas för Armfelt.
— Ni menar depescherna till Sverige?
— Visserligen, de äro i ordning; men nu tänkte jag egentligen på den handling, som framför allt i eftermiddag varit föremål för ers majestäts uppmärksamhet.
— Ah, jag förstår — vilkoren för Armfelts qvarstannande vid hofvet — Armfelt är då här?
— Vi hafva anmodat honom att afvakta ers majestäts vidare befallning.
— Tag hit och låt mig skrifva under depescherna. Hjelp mig upp, doktor!
Hon fattade pennan, men kastade den åter ifrån sig.
— Hvar är Subow? frågade hon.
— Han skall strax vara här, ers majestät.
