— Ja, ers majestät.
— I sanning, oerhördt; och man trodde mig i stånd till en sådan handling?
Ehuru icke utan svårighet, reste sig kejsarinnan upp ifrån sin plats. Det var henne omöjligt att längre förblifva sittande. Nu först märkte hon att Orlow knäböjde för henne.
— Hvarför ligger du så der? Stig upp! Det är vid en man och icke vid en slaf, som jag vill tala. Således, man trodde mig i stånd till detta nidingsdåd?
— Ers majestät …
Orlow reste sig icke opp, utan blef qvarliggande.
— Jag frågar ej hvad du trodde, utan hvad verlden trodde.
— Man antog allmänt, ers majestät, att Orlow handlade efter edra instruktioner.
— Och detta ha verldens alla pennor kanske nedskrifvit på bladen af min historia, och jag känner det icke förr än nu. Jag befalde, att man skulle förvara henne på fästningen.
Hon stannade härvid framför Orlow.
— Men hvarför ligger du så der? Jag behöver icke ditt knäfall, sade hon. Har du ej hört min vilja? Stig upp, har jag sagt!
— Ers majestät, svarade Orlow, det är icke för min räkning, jag ligger här.
— Hvad menar du dermed?
— Jag ligger här för det Orlowska namnets skull, ers maj:t. Om Alexis någonsin öfverskridit gränserna af er vilja, så har han gjort det, icke för att samla ett åskmoln kring ert namn, utan i öfvertygelse att gagna er. Mitt vädjande till ers majestät är fullkomligt oegennyttigt, ty jag talar för en hädangången, hvars stämma icke mera kan försvara honom eller gagna någon annan.
Orlows framställning tycktes verkligen vara oegennyttig, och kejsarinnan anslogs deraf.
— Om äfven Orlows kärlek till ers majestät ledde honom för långt, så förbanna derför icke hans döda stoft.
— Stig upp, Orlow, stig upp!
— Icke förr, ers majestät, än ni lofvar att förlåta Alexis. Har han felat, så felade han af tillgifvenhet.
Kejsarinnan gick ett hvarf omkring rummet. Erinran om Orlows tillgifvenhet rörde henne. Minnet bär ett helgons krans i sin hand.
— Hvad som är gjordt, yttrade hon omsider med en suck, det är gjordt. Stig då upp, Orlow!
Orlow hade med sin frändes namn besvurit den första stormen. Tillfredsstäld reste han sig upp.
Kejsarinnan gick ännu upp och ned. Forna dagars minnen trängde in på henne.
— Tarrakanow dog i fästningen, talade hon åter. Du hade Alexis' förtroende. Berätta mig hennes dödssätt.
