266
Orlow tvekade. Skulle han bekänna sanningen eller icke? Frågan var ej lätt besvarad; den berodde på hvad kejsarinnan sjelf tänkte om den. Med en hastig blick sökte han af uttrycket i hennes ansigte leta sig fram, och han märkte en viss oro och otålighet deri, men som likväl icke innebar någon anvisning på, huru han egentligen borde taga saken.
— Newan öfversvämmade, sade han slutligen, ehuru i afsigt att känna sig för.
Kejsarinnan vände sig hastigt emot honom.
— Känner du, om Alexis i mitt namn utdelade några särskilda befallningar vid tillfället?
Orlow undvek att besvara denna fråga, men drog i stället efter andedrägten.
— Du suckar — du — du …
Spänningen i kejsarinnans sinnesstämning blef allt mera uttrycksfull.
— Jag suckar öfver den förfärliga olyckan, som …
Båda två voro nästan lika försigtiga.
— Som gjorde att man, oaktadt all skyndsam hjelp, tillade Orlow, ej kunde förekomma …
Kejsarinnans bröst höjde sig lättare.
— Ej förekomma, ifylde hon meningen, Tarrakanows död. Man begick således icke ett i mitt namn anlagdt mord?
Orlow var ännu icke säker på, huru han skulle leda frågan. Han tänkte på ryktet att hon lefde.
— Man begick icke ett mord, ers majestät, derom tror jag mig vara säker, ehuru Tarrakanow visserligen dog en politisk död.
Catharina vände sig bort, för att dölja sin sinnesrörelse.
— En politisk död? upprepade hon derefter. Du måste förklara dig tydligare.
Orlow ville icke blott utleta hvad kejsarinnan kände i ämnet, utan äfven huruvida hon hellre önskade att Tarrakanow ännu skulle lefva eller vara död.
— Jag menar att hennes namn försvann ur de lefvandes antal, och att således ej detsamma kan mera höjas såsom en politisk fana af de oroliga hufvuden, som möjligtvis skulle ha lust att uppresa sig emot er rätt till tronen.
— Ni tyckes vilja säga mig, att hon på en gång skulle kunna vara död och ändock lefva. Men om hon lefver, så hotas jag ju likväl af namnet?
— Ett namn, ers majestät, som varit dödt i nitton år, uppstår aldrig ifrån de döda.
Det hastiga uttryck af belätenhet, som visade sig hos kejsarinnan, skingrade på en gång all vidare tvekan hos Orlow, emedan han deraf drog den slutsats, att han icke origtigt bedömt kejsarinnans tankar.
Belåtenheten i hennes utseende försvann likväl snart åter.
— Men historiens dom, anmärkte hon, står emellertid alltid qvar,
