268
— Jag börjar förstå dig.
— I stället för en Tarrakanow, skall jag kunna skaffa fram tusende. Hvem är den rätta, eller är någon den rätta? Nitton år hafva skingrat alla vittnen. Skulle den nya Tarrakanow blifva farlig, rycker man blott masken af henne, och hon faller.
Kejsarinnan stirrade förvånad på Orlow. Var det beundran eller något annat, som man läste i hennes blick? Hon sansade sig dock snart.
— Vi skola tänka på saken, svarade hon också blott — det der — ja, ja, vi skola tänka på saken.
Kejsarinnan räckte honom likväl handen, och Orlow förde den till sina läppar, under det han åter sjönk ned på ett knä framför henne.
— Har du något mera att säga mig?
Kejsarinnans röst var nu helt annorlunda. Det så ofta hjertliga och tjusande i hennes stämma hade återkommit.
— Ack, ja, ers majestät; mitt hjerta är fullt, jag — jag …
— Säg ut, Orlow. Du vet att jag är en god vän.
— Jag älskar.
Kejsarinnans ansigte ljusnade.
— Du älskar, ah, det gläder mig, hvem, låt höra!
— Då jag inträdde till ers majestät, hörde jag Subow föreslå firandet af ett bröllop under konung Gustafs besök här.
— Han gjorde det.
— Ingenting stämmer menniskohjertat så mycket till kärlek, som att se andras kärlek. Ett bröllop vore derför en vacker inledning, som kunde …
— Du är ett förslaget hufvud, Orlow; det der har jag icke tänkt. på. Hvarför icke? Ja, ja! vi skola hafva ett bröllop. Hvem älskar du?
— Fröken Willanow, ers majestät.
— Ah, min lilla polska. Bra, Orlow, du har god smak.
— Men hon är ung, ers majestät, och jag är gammal.
Kejsarinnan mulnade åter.
På en gång erinrade hon sig nu Orlows anklagelse, att Willanow nämligen skulle ha rymt med Worowitsch.
Med en dyster blick stannade hon framför Orlow. Orlow förstod hvad det gälde.
— Ers majestät önskar upplysning rörande min uppgift att Willanow och Worowitsch rymt med hvarandra.
— Som du säger, huru förklara det?
— Äfven den klokaste polis kan någon gång misstaga sig. Man inrapporterade till mig att två personer, hvaraf den ene var fröken Willanow, och den andre en obekant, på aftonen begåfvo sig i ett slutet åkdon ifrån slottet, och mina sagesmän antogo — jag vet egentligen ej af hvad skäl att — den okände var Worowitsch; se der anledningen till min uppgift.
Orlow gjorde sig till godo, som läsaren märker, Willanows och Alexandras färd till Strelna. Att deras utflygt skedde senare, än han
