väl hålla vackra och äfven långa tal, men de upplösas ej alltid derför; stundom leka i detta fall våra känslor med vårt förstånd och knyta derunder leende knuten ännu fastare; och ehuru Döring knappast sjelf uppfattade det så, hade en strid börjat inom honom emellan hans heder och hans känsla, hvars slut, äfven om han fullkomligt insett stridens verkliga betydelse, måhända han icke med någon säkerhet skulle kunnat förutsäga; ty då han blickade in i hennes öppna, vänliga, magiskt tjusande anletsdrag, glömde han sina grundsatser, stodo hans tankar liksom afväpnade, och förbländad såg han blott ett mål. Sådan var hans belägenhet äfven nu, då han skulle lemna henne. Han tyckte sig nyss hafva återfått hela sitt lugn, och likväl stod han åter liksom omgifven af en förtrollning.
Var Willanow bättre till mods? Vi vilja ej intränga i hennes inre, utan nedfälla slöjan öfver en svag flickas darrande hjerta.
Döring fruktade för sig sjelf, och på en gång vände han sig beslutsamt ifrån henne och aflägsnade sig.
TJUGOFÖRSTA KAPITLET.
Lusthuset och grottan.
Sedan grefvinnan Branitska läst det bref, som hon mottog af matrona Danilowna, återvände hon till den öppna promenadplatsen utanför palatset.
»Infinn er i lusthuset bortom dammen i afton kl. 6», hade hon läst i brefvet.
Biljetten var lika med den, som Willanow nyss förut erhållit, oberäknadt att tiden för mötet var en half timme senare.
— Endast en enda person har kunnat vara nog djerf, var den enda anmärkning, som hon gjorde, att ha skrifvit detta bref.
Förtrytelse intog henne. Med hastiga steg vandrade hon fram och tillbaka. Öfver hennes vackra ansigte ilade emellanåt uttryck af vrede, på samma gång som pannan höjde sig, liksom hade förtrytelsen snarare rotfäst sig hos henne än lagt sig.
Härunder utträdde Armfelt från palatsets vinterträdgård.
Kallad till kejsarinnan, hade han anmält sin ankomst, men dervid blifvit anmodad att afvakta vidare befallning. Med anledning häraf begaf han sig ut i parken, för att njuta af den sköna naturen, och den första, som han mötte, var grefvinnan, till hvilken han också genast närmade sig. Visserligen märkte han den stämning af sinnesretning, hvari hon befann sig; men det gladde honom nästan.
