— En bön, stammade han. Låt mig höra, låt mig höra!
— Herren upplyse sitt ansigte öfver er, gäckades hon, och vare er nådig.
— Ah, grefvinna, ni …
— Farväl, baron, tillade hon, men det var sant, den här biljetten kan ni också taga tillbaka.
— Hvad vill detta säga? En biljett?
Med häftighet uppvecklade Armfelt skrifvelsen, och han hade knappast kastat en blick i den, förrän han på en gång fattade sakens hela sammanhang.
— Ni har trott, grefvinna, anmärkte han, att detta bref varit ifrån mig? Ni har känt er förolämpad?
— Nåväl, baron.
— Hör mig, min grefvinna.
— Jag hör.
— Ni har kanske förnummit att man beskyller mig för att vara lättsinnig?
— Hvarför, denna fråga?
— Jag vill med några få ord göra min syndabekännelse för er.
— Det vore verkligen underhållande.
Armfelt dröjde likväl en stund innan han fortsatte; men det syntes på hans blick och gång att han lifvades af en allt högre och eldigare hänförelse.
— Från det första ögonblick, sade han, som jag kände att mitt hjerta kunde slå, har jag tillbedt qvinnan såsom guds skönaste och härligaste verk. Ni skall få höra mina tankar. I tidens första stund, då allt var färdigt, himmel och jord, skapade gud mannen, för att kröna sitt verk. Men mannen blickade förvånad omkring sig, och förstod icke rätt hvad han såg. Hvi förvånas du? sporde herren. Allsmägtige fader, klagade mannen, ditt verk är oändligt skönt, oändligt härligt, men jag svindlar vid dess anblick; mina armar förmå ej att sluta det till mitt bröst och min själ ej att uppfatta det. Jag darrar och fruktar vid åsynen af din oändliga storhet. Se dig om, talade gud, och mannen såg sig om. Och allt hvad härligt och skönt, som han i den gränslösa skapelsen nyss beundrat, jord och himmel, med höjd och djup, utan allt mått, stodo nu framför honom, men sammangjutna i en enda af ögat lätt uppfattad gestalt, som han kunde omsluta mad sina armar och trycka till sitt hjerta, och han sjönk ned på sina knän och tillbad hela den evigt oändliga skapelsen i qvinnan.
Armfelt talade alltid med värma, men i denna stund äfven med omisskännelig rörelse. Branitska hade ej väntat, att han skulle gifva ämnet en sådan vändning och kände sitt hjerta på ett underbart sätt vidgas.
Armfelt kastade en djerf blick in i hennes själ, och han såg hvad som försiggick der.
— Min grefvinna, fortsatte han, kan ni förlåta ett varmt, ett rikt
