284
kännande, ett lifligt älskande hjerta dess oemotståndliga behof att älska guds sköna, stora och underbara skapelse; kan ni ogilla att armarna öppnas, för att omsluta himmel och jord i ett enda famntag? Hvad är qvinnan, hvad är ni annat än jord och himmel i sammandrag? Söker jag solens och stjernans glans, jag finner den i edra ögon. Söker jag morgonens eller blommornas purpur, jag finner den på edra kinder. Söker jag harmoni, jag finner den i er gestalt. Söker jag dagens sköna lif eller nattens stilla frid, jag finner dem hos er.
Branitska hade saktat sin gång. Ansigtet skiftade i olika uttryck. Barmen höjde sig upp ned såsom en väg för en underjordisk eld. Hon kände sig tillintetgjord.
Armfelt hade tystnat för ett ögonblick.
— För mig har kärleken, återtog han derefter, öppnat ständigt nya utsigter öfver verldens oändliga skönhet; för mig har den varit en väg, som ständigt vidgat sig och ledt mig till allt klarare och rigtigare uppfattning af det stora hela; i qvinnans hand har kunskapens frukt lockat mig: i hennes ögon har jag funnit mitt eget hjertas härligaste mysterier förklarade. Har detta varit lättsinne hos mig? Må man kalla det hvad man vill. Jag har icke frågat andra till råds, jag har följt rösten inom mig. Jag har ej bland vise och lärde spanat efter grundsatserna för mitt lif; jag har känt att jag egt dem sjelf, egt dem, födda i mitt hjerta. I verldens stora tummelplats har försynen beredt oss ett fält för manlig kraft och verksamhet, för att sätta oss i tillfälle att i de stora idéernas tjenst kämpa hvar och en efter sin förmåga; men på samma gång gaf oss försynen qvinnan, för att under striden hålla oss troget qvar vid det godas och ädlas fana, och för att efter den — belöna oss, i fall vi förtjenade det.
Armfelt fattade Branitskas hand.
— Grefvinna, sade han, jag vet att jag icke är er gunstling, men ni bör göra mig rättvisa och inse, att jag icke vore i stånd att tänka så illa om er, att jag skulle kunna skrifva en sådan biljett som den här. Jag har fel, många fel, men jag har aldrig uppsåtligt förolämpat någon, åtminstone aldrig något fruntimmer. Samhällena hafva — vi med guds nåde — förklarat alla regerande personer heliga; försynen har förklarat qvinnan för helig. Det är också en grundlag — naturens egen eller en högre allmagts — och den skall alltid i mig ega en tropligtig man. Hvad brott ni än kan upptäcka hos mig, för något majestätsbrott emot qvinnan, sådant ni föreställer er — råhetens och oförsynthetens — skall ni aldrig få skäl att anklaga mig. Tror ni, att jag har skrifvit detta bref, grefvinna?
— Nej, nej!
Branitska andades eld.
— Jag har besökt många hof, fortsatte Armfelt, jag har sett qvinnan i tusen olika gestalter, och öfverallt och alltid har hon för mig visat en ny sida af verlden, af lifvet. Ju mera jag studerat henne, desto bättre har jag förstått verlden. Mannen samlar sitt förstånds
