286
— Min grefvinna, sade han, och närmade sig henne vördnadsfullt. Verlden är rik på böjelser och tycken, fattigare på kärlek. Fyrverkerieldar glänsa rundt omkring oss öfver allt, och de fägna vårt öga och glädja vår fantasi; deremot träffa vi endast några få vulkaner, men der vi träffa dem, ingifva de oss en sublim beundran, blandad med bäfvan. Ni förstår min liknelse, grefvinna. En gång förut hängaf sig en qvinna med vulkanisk eld åt mig, och hon blef djupt olycklig.
Armfelt afbröt sig här för ett ögonblick, och en sakta, men djup suck häfde hans bröst.
Denna suck var en ofrivillig, men naturlig offergärd, helgad minnet af fröken Rudensköld.
Branitska följde hvarje hans ord med rörande uppmärksamhet.
— Mina känslor, grefvinna, fortsatte Armfelt, äro ej toner, som klinga från strängar, spända på en tunn brådskifva. De ega en resonansbotten, och hvarje ton darrar från och genom ett djup. Ni kan ej veta, grefvinna, hvad jag tänkte, då jag insåg den arma, för min skull olyckliga qvinnans undergång.
— Nej, baron, nej.
— Jag tänkte med Pyrrhus, min grefvinna, en sådan seger till — och jag är förlorad.
Ett stolt leende flög öfver Branitskas ansigte. Det var en Juno, som log vid tanken på Jupiters äfventyr. Branitska var på en gång åter mägtig öfver sig sjelf.
— Frukta intet för mig, anmärkte hon. Min undergång skall ni ej öfverlefva — men tyst! — någon kommer.
Allvarliga tankar hade intagit Armfelts sinne, och ehuru han med Branitska mötte furstinnan Menzikoff och Protasow, hvilka båda två på en och samma gång anlände hvar och en ifrån sitt håll, var dock hans blick dyster, och hans steg voro tunga.
Furstinnan Menzikoffs utseende var värdigt och lugnt; den glada
och ostyriga Protasow skrattade ohejdadt, klappande händerna.
I Branitskas ansigte upptäckte man icke mera något spår till den storm, som nyss bortfört henne. Leende bar hon sin stolta panna, som om lyckan böjt knä vid hennes fötter och hon vandrat på rosor, Endast kinden var blek, men det var den alltid hos henne.
— Har du nu åter tvistat med baron, Branitska? sporde Protasow. Af ditt utseende slutar jag, att du nu lyckats öfvertyga honom att han är enfaldig, tråkig, egenkär och narraktig. Det var ju det, du påstod vid Petershof?
Under det Protasow med sitt prat drog Branitskas uppmärksamhet till sig, fick Menzikoff tillfälle att vexla några ord med Armfelt, hvarvid förundran och öfverraskning på ett ganska otvetydigt sätt visade sig hos dem.
