288
Hon talade icke om sitt.
— Så, fortfor hon efter en icke betydelselös paus, lofvar jag er — ja — hvad skall jag lofva er?
Protasow och Menzikoff fäste på en gång sina ögon på henne, emedan det låg något i rösten, i ansigtets uttryck, i blicken, som icke mera var hat och förakt, utan snarare — de visste icke hvad de skulle tro — men, ledda af samma tanke, möttes deras ögon.
Armfelt fattade emellertid grefvinnans hand.
— Jag lofvar er, grefvinna, sade han, att upptäcka hvem brefskrifvaren är. Cazzioni och Danilowna hafva framburit brefven. Jag begifver mig genast till dem. Om furstinnan Menzikoff och fröken Protasoff icke blifva hämnade, är det icke mitt fel.
Armfelt lemnade dem för att genast börja sitt diplomatiska uppdrag.
Protasow slog händerna gladt tillhopa, öfverlemnande sig åt ett hjertligt skratt.
— Förträffligt, pratade hon, en intrig och en kontra-intrig. Gudomligt.
Likgiltigt ref Menzikoff sönder sitt bref och kastade bitarne i dammen.
— Hämd, mumlade Branitska, hämd!
Högljudda skrattsalfvor nådde dem i detsamma, och de hastade bort till en aflägsnare del af parken.
De skrattande och glada själarna, som nu uppträdde i parken,
voro våra gamla bekanta Araktschejew och Petscherin, ulankaptenen
och senatssekreteraren, dessa fyra unga män, som rivaliserade med
hvarandra i kärlek till ett fruntimmer, hvilket de aldrig sett annat än
maskeradt, och om hvilket de icke kände mera, än att hon tycktes
hafva haft ett hemligt möte med någon lika okänd vid Petershof och
för öfrigt att hon sent en afton uppstigit och åkt bort i en vagn,
försedd med ett kejserligt vapen, hvaraf de drogo den slutsatsen, att hon
tillhörde hofvet.
Araktschejew, som sist anlände, såg upprymd och lycklig ut, liksom medförde han ett budskap af den största vigt.
— Det var väl att jag åter träffade er, utropade han, jag har sökt er hela dagen. Hvar fan hålla ni till? Jag begriper er icke.
— Tjensten …
— Embetsverket …
— Pligterna …
— Allt sådant der måste vika för kärleken. En ung mans embetsverk är salongen, i bästa fallet budoiren.
— Om du nu åter igen är kär, anmärkte Petscherin, måtte du då endast blifva lyckligare än sista gången!
— Tvifla icke på Araktschejews framgång, inföll senatssekreteraren. Säkert har han nu valt ett mera blygsamt subjekt.
