— Låt oss höra, hvem som nu är ditt ideal.
Araktschejew skrufvade upp sina mustascher.
— Hofvets trefligaste fruntimmer, svarade senatssekreteraren, dess roligaste docka, dess evighetsblomma.
— Hvilken? Hvilken?
— Ni förstår mig icke! Till Lambro Cazzionis förtviflan är det matrona Danilowna.
— Dunder och blixt! skrek Araktschejew. Förr försvinner jag ur verlden i Nertschinskis grufvor.
De unga männen skrattade.
— Vid S:t Alexander, här skolen I få se, kamrater, fortfor han, mitt pass till den sköna. Edra ögon blifva allt större och större, alldeles som de höllo på att värpa ett hönsägg. Men denna gång är det intet narrspel. Se hit.
Araktschejew upptog härunder ett papper och flaggade dermed under fortsatt gäckeri.
— Din narr, på det der papperet finnes ju ej ett enda ord, intet enda namn; du är en tok.
— Hönsförståndet räcker väl till att kackla, men icke till något annat. Detta papper, märken I icke dess form, sen I icke, I enfaldiga stackare, att det är måttet af en den lilla, allra som täckaste fot?
— För fan, vi se, vi se …
— När ni uppgåfvo hoppet att fånga den flyende sköna vid Petershof, rotfäste sig mitt ännu bättre.
— Och hvad gjorde du?
— Jag begaf mig tillbaka till den lilla bondkojan, till eremitaget, undersökte i sanden märket efter alla små fötter, upptäckte samma fotspår, som ledde polistjenstemännens efterspaningar, uppmätte dimensionerna, och se här resultatet af mina vetenskapliga forskningar. Vi veta, att vår sköna okända måtte finnas här vid hofvet, och, efter vi kommit öfver ens om att dela rofvet, så måste vi äfven söka henne tillsammans; här i sanden äro fotspår nog, på knä, kamrater, och mäten!
Medan de tokiga själarna ännu voro upptagna med sitt landtmäteriarbete, utträdde kejsarinnan i parken, âtföljd af sin svit.
Visserligen sprang ulankaptenen, som just i denna stund lutade sig ned med sitt mått öfver ett fotspår, upp ifrån sin obeqväma ställning och rätade sig vid kejsarinnans åsyn; men han kunde likväl, lika litet som de öfriga, dölja sin glada sinnesstämning, och kejsarinnan helsade vänligt.
— Hvad har ni för er, kapten? frågade hon, hvad gör ni?
— Ers majestät, svarade Araktschejew, vi söka efter något, som vi tappat bort.
— Hvad ha'n I tappat då?
— Ett — ett, han visste ej hvad han skulle hitta på, ett — ett — fotspår, ers majestät.
