— I sådant fall, yttrade Araktschejew, som icke utan en liten förtrytelse sett Orlows uppmuntrande miner, torde ers majestät få de bästa upplysningarna, om ers majestät behagar vända sig till grefve Orlow, Han är chef för den hemliga polisen och bör veta allt. Dessutom …
Uppmärksamheten vände sig nu till Orlow. Araktschejew småskrattade, i sitt skägg, emedan det fägnade honom att se hans bryderi.
— Ers majestät, stammade Orlow.
— Tala, Orlow, tala. Hvem är den der damen, som har så många jern i elden?
Men Orlows bryderi var mera låtsadt än verkligt. I sin själ var han ganska nöjd med hvad som inträffat. Det hade till och med öfverträffat alla hans djerfvaste önskningar.
— Tillåter ers majestät att jag får förklara mig mellan fyra ögon?
Kejsarinnan aflägsnade sig ett par steg med Orlow.
— Hvem är den der lättsinniga damen, Orlow? Tillhör hon mitt hof?
— Jag fruktar för att det är fröken Willanow, ers majestät. Jag antydde det under samtalet med ers majestät.
— Willanow! utropade kejsarinnan. Detta mönster af oskuld skulle således vara ett mönster af skenhelighet. Och jag, som stält henne vid Alexandras sida! Jag fruktar att man måste se upp med henne. Hvar är Willanow? Jag vill genast tala vid henne.
— Om ers majestät tillåter mig att göra en anmärkning, så borde ni likväl sjelf öfvertyga er, huruvida misstankarne emot henne äro rigtiga eller …
— Visserligen; men på hvad sätt?
— Der i lusthuset, ers majestät.
— Der?
— Nu, ers majestät.
— Nu? Följ mig … följ mig!
Orlow var öfvertygad, att hans biljetter gjort sin verkan, så mycket mera, som han från fönstren observerat att Döring passerat in i parken. Väl såg han efter Menzikow, Protasow och Branitska, men om de också icke infunne sig, för att genom sitt löje öka Willanows bryderi, betydde det ju nu föga. Kejsarinnans sinnesstämning var ju alla fall redan tillräckligt bearbetad.
Subow och Markow slöto sig till kejsarinnan, som begaf sig in i parken, följande gångstigen till lusthuset.
De unga männen fortforo i sin föresats att granska och uppmäta fotspåren.
Lusthuset var indeladt i två små rum. Då kejsarinnan uppkom
till ingången, hörde man tydligt röster i det yttre rummet.
— Jag tillbeder dig, talade den ene, jag afgudar dig.
