292
— Men du bedrager mig, svarade den andra. Ack, huru olycklig är jag icke!
— Hör, ers majestät, erinrade Orlow.
Kejsarinnan förmådde knappast stäfja sin otålighet att inträda.
— Med hvem är det, som Willanow har detta möte?
Den öfverraskning, som kejsarinnan alltid skulle erfara, när hon upptäckte att det var Worowitsch, utgjorde den blixt, hvarmed Orlow ville störta honom och på en gång vinna Willanow.
— Gå och öppna dörren, Orlow, tillsade hon honom.
Orlow ville likväl fördröja utbrottet så länge som möjligt, för att derigenom till det yttersta stegra hennes vrede, hvarigenom stormen skulle blifva desto häftigare.
— Dröj ännu ett ögonblick, ers majestät, bad han. Man talar åter derinne. Tillåt mig att gå förut.
Kejsarinnan stod vid sidan af trappan. Orlow beträdde den. Försigtigt lade han sin hand på nyckeln. Han lyssnade. På en gång sköt han upp dörren; men hvad såg han väl? Hans kinder bleknade af raseri, då han i stället för att finna Willanow och Worowitsch, som han väntade, fann matrona Danilowna i Lambro Cazzionis knä. Nära att störta tillbaka utför trapporna, naglades han likväl fast på platsen genom ett skallande skratt från det inre rummet, hvars dörr i detsamma uppgick och visade honom Menzikoff, Branitska och Protasow.
Orlow hade stämt dem till lusthuset en halftimme senare än Willanow, emedan han äfven med deras närvaro ville förödmjuka henne, ty han visste allt för väl att ingenting sårar en qvinna så mycket, som att blifva upptäckt och beskrattad af andra qvinnor.
Han såg likväl nu sin plan krossad och kände sig sjelf upptäckt. Hade Cazzioni förrådt honom?
Han vacklade. De trenne fruntimrens löje fortfor. Hvad skulle han göra? Att draga sig tillbaka var omöjligt, ty kejsarinnan stod ju helt nära bredvid honom; men i denna stund framträdde Armfelt vid Branitskas sida. Åsynen af denne fiende ökade hans grämelse.
— Damerna här, yttrade Armfelt, hafva uppdragit åt mig att återlemna till er dessa biljetter.
Orlow grep efter dem, glad att hafva dem åter. Han förstod nu ganska väl, hvilken som tillintetgjort hans plan, äfven om han icke begrep, huru det tillgått.
Ännu skrattade de trenne damerna, och Armfelt mätte honom med en blick, som fylde hans själ med bitter förtrytelse.
I detta ögonblick syntes kejsarinnan på trappan och i dörren. Skrattet hade nått hennes öron och hon kunde knappast tro annat, än att det var åt henne, som man skrattade.
Äfven hon hade väntat att få se Willanow, men på den scen, som framstälde sig för henne, syntes helt andra personer. Bedragen i sin väntan, kände hon sig sårad. Skrattet dog väl bort på Armfelts
